Världen är allt en förunderlig plats. Ta t.ex detta med att rida eller inte rida på sina hästar. När mina hästar var små, runt 3 år började det frågas. Har du börjat rida? Rider du något? När ska du börja rida då? Gång på gång och hela tiden. "Ja, ja, du kan ju alltid starta cirkus" fnös en del lite föraktfullt när jag gjorde andra saker med hästarna. När jag sedan började rida och svarade ja på frågan om jag rider, ja då var det slut på frågandet. Inga frågor om hur. Inga frågor om vad och på vilket sätt. Ganska lustigt faktiskt. Det borde ju vara tvärt om. OM man rider på sina hästar är det väl mer på sin plats att fråga HUR? PÅ VILKET SÄTT? 

Jag tänker på vad Bent Branderup sagt vid något tillfälle. Man kan ha hästar och klappa och titta på för att man tycker om hästar, men om man ska sätta sig på dem och rida... ja då har man ett enormt ansvar att göra så liten skada som möjligt. Helt i min mening.

Jag tycker det är mer imponerand att människor vill ha hästar för att de älskar hästar som väsen och djurart utan att rida än där ridandet är huvudmålet och att det sker på bekostnad av hästens psykiska och fysiska välmående. 

Sen kommer nästa fråga. Vad är att rida? Vad är att kunna rida? Jag vet inte. Är det att sitta på en häst i tre (eller fler) gångarter? Att sitta på en häst som samtidigt tar sig över ett hinder? Att svänga åt vänster och åt höger? Att stanna, i alla fall någon gång ;-) ? Är det att rida? Ja, då kan jag rida. Fast min definition av rida är nog större än så och jag vet inte riktigt hur den lyder. Jag tror att det är "när två själar vill göra vad två kroppar kan" återigen ett citat. När det inte finns något motstånd och när ridningen är skonsam och uppbyggande istället för förslitande. Ouppnåeligt för en vanligt dödlig. Ja, kanske det. I alla fall för mig. Men ett strävansmål. Definitionen är säkert olika för varenda människa.

Kanske är det fel ord? Rida. Rida är något man gör. PÅ en häst. Hästen rids på. På engelska spelar det inte roll om det är en häst eller en cykel... Var kommer hästens intelligens och engagemang med i bilden. Ingenstans. Om man vill sitta på ryggen på en häst som är delaktig och engagerad undrar vad man ska kalla de då?

Okidoki. Nu hasar jag runt på två av mina hästar; Loke och Cazal. Milou är B-ponny och skulle gå ned i spagat om jag satte mig på honom. Edipo är 4 år, men det är ändå för tidigt enligt mitt förmenande. Oftast lägger jag inte ut några bilder för det är inget att visa. För är det något som får "hajarna" på nätet att börja cirkla är när det börjar dofta blod och blottat hals. Ibland känner jag att jag inte vill bjuda på det för jag vet att det (ännu) inte är speciellt fint och absolut inte perfekt. Främsta anledningen tror jag nog dock är att jag inte gör hästarna rättvisa. Det är en sak när de styr och sköter sin egna kropp och jag är på marken. Sitter jag på stör jag, försämrar deras balans och takt som den operfekta människa jag är. Det känns orättvist.

Dock outade jag någon bild i veckan på när jag hasar mig runt på hästryggen och än lever jag ;-).

Två kortbenta tjockisar i rullning :-9  

Oftast blir det sådana här bilder.... Bilder som säger allt och inget.

 Den väl tilltagna stegen är till Cazal, som är typ dubbelt så hög som Loke) så jag mjukt kan glida på av respekt för honom och hans kropp. Klart att jag kan vräka mig upp och t.o.m kasta mig ned från en gren, men varför inte göra det så smidigt och skonsamt som möjligt? (Sen hör det till historien också att det är betydligt bökigare att ta sig upp med stigande ålder och när man har hästar som oljefat iförda läderbomssadlar....)

En annan intressan sak detta med nätet. Det finns mer än hajar därute. Det finns den mer beräknande, sluga typen. Den som använder selektivt "gilla" och skämtsamma kommentarer som vapen. De som inte skriver en kommentar eller ger ett "gilla" om det är bra och det inte finns något att ta på. Finns det däremot något som man kan hugga på och skämta om med en underton, då är de snabbt där. Skojigt med detta spel tycker jag. Fast jag hade föredragit rak kritik för den kan man bemöta och ev. lära sig något av. Ibland känner jag mig lockad att ge igen på samma nivå, för att visa att jag förstår och ser mönstret, men behärskar mig. Vad blir bättre av det? Tycker nog att kan man inte skriva något snällt kan man lika gärna låta bli. Då försöker jag säga till mig själv att "du är större än så".

Och ja, jag rider! Jag rider hellre än bra och jag kommer fortsätta att hasa runt i enskildhet i egen takt för att inte pressa och stressa. Jag kommer att fortsätta göra andra saker med hästarna också för att jag tycker att det är roligt. Det ena är inte mer värt än det andra. I alla fall inte för mig.

Cikrus Ryrvik ;-P .