Nu har det gått några veckor sedan Eurohorse, men det har inte blivit av att jag skrivit någon om den. Nu kommer här en liten sammanfattning.

Det var några hektiska dagar. Hektiska men roliga. 

Det var ju snabba puckar från det jag jag bestämde mig för att delta tills den avlöpte. Bara några veckor och under de veckorna lyckades vi klämma in lite familjemagsjuka och en elak förkylning på någon vecka. Just in time fick jag mina beställda kläder, mina brochyrer och hann handla lite grejor. Det blev på inga vis något märkvärdigt men det funkade. Hemma när jag tänkte ut hur montern skulle se ut, så var jag mäkta nöjd. När jag kom dit och såg alla andras fina, dyra och påkostade montrar med proffsmöbler, mahogny och guldknoppar kändes min idé himla patetisk. Jag skämdes så mycket över min povra idé så jag vågade knappt börja. Stod lite lätt högröd och stirrade på mitt lilla holkutrymme. Tre vita spånväggar och ett cementgolv... Pinsamt, pinsamt, och ännu mer pinsamt.

Sen satte jag igång helt hämningslöst och jag tycker att den blev ganska fin ändå, med tanke på omständigheterna. Tanken var Behavior Construction Area och en drift med rädslan för aktiva och delaktiga hästar. Så här blev montern;

En av besökarna konstaterade att "den verkar i alla fall vara kostnadseffektiv" ha ha ha :-). 

Läget på "holken" var väl så off man kan få den. Å andra sidan var inte det helt fel heller. De som stannade och pratade hade gott om utrymme att stå och det var luftigt och svalt. En nackdel med läget var att en bit ifrån, på högersidan, kom hjorden av Börjeskunder ut. Urfattiga och vimmelkantiga. Rakt framför dem såg de då hagarna med de två fina hästar. En friser (olika individer från gång till annan) och en fjording och människorna drogs dit som flugor till en sockerbit. När de väl var där och tittade, ja då hörde de aktiviteter från högtalarna i paddocken, vilket pågick i stort sett hela tiden. Den var en bit till höger om mig och då var de värsta racet dit för att se vad som hände där. På mitten stod jag, överhoppad, som ett fån :-). Å andra sidan var det bra att ha paddocken nära, för JAG kunde ju också smita bort när det hände något kul. Ibland var det bra (Favoriten Johanna Nygren var där, vilket alltid är en fröjd och se!), ibland mindre bra och ibland... tja.... 

Mitt emot mig hade jag gamla kära bekanta. Frieserhästsällskapet :-). Alltid glada, pigga och vänliga. Kul. Mycket skratt och spring mellan montrarna var det.

Snygg monter hade de också...

På mina kläder hade jag detta tryck. Det tyckte jag var skojsigt, men fick ingen kommentar om det, så det var väl bara min sjuka humor. Hade jag haft tid hade jag gjort om ekipaget till ett akademiskt/WE  men tiden var för knapp ;-).

Ena sidan av broschyren

och andra sidan.... modern med QR-kod ;-)

Jag trodde nog det skulle komma många nya, unga, moderna människor och snacka klickerträning. Kanske skulle det komma en massa från vårt klickerträning för häst grupp på facebook. Nope! Inte alls. Det var inte alls det klientelet utan mycket mer förvånande erfarna tränare och instruktörer. Sådana som hade hästar som yrke. Första dagen trodde jag det var en slump, men sedan insåg jag att det var ett faktum och började fundera på VARFÖR? Jag har en teori och det är att de som redan jobbar som tränare, instruktörer eller bedriver yrkesutbildningar inom hästnäringe de förstår inlärning och kan se potentialen i klickerträning."Vanligt folk" tror att det har med att ge godis ibland och ev. använda en klicker. Därför tror de redan att de tränar så. Kanske har jag fel. En annan aspekt kan väl också vara att de flesta är mer inriktade på att shoppa än att tänka på träning/inlärning. 

Jag knöt i vilket fall många och fantastiska kontakter. Inte bara med besökare utan inte minst med andra utställare. Så mycket trevligt och klokt folk. 

När jag inte pratade munnen halvt ur led så var jag ute och spanade på mässan. Jag tycker att den går utför. Förr fanns det mer blandning av olika genrer och med en viss mångfald. Nu är det i stort sett bara traditionell ridsport i form av tävlingsdressyr och hoppning. Det som säljs är grimskaft och schabrak. Kul men inte i långa rader, i butik på butik. Enda som stack ut vad gällde utbud var väl Liljegården.

Vissa enstaka saker stack dock ut och väckte tankar och en del fniss, om än beklagande sådana....

Som denna min ytterlighet. Istället för att tilltala hjärna - skit i den - se till att få in kroppen...

För den med gott om pengar. En elgrep för många tusen kronor. Kunde den mocka själv, nä men den kunde vibrera och på så sätt skaka av spånet. (Känns som om att själva skakandet kanske är det minst jobbiga med mockandet :-) .)

Tjocka, halkfria gummityglar med noppror får mig att fundera. Det kanske är jättebra, men jag tänker på hur mycket drag man måste ha i tyglarna för att det ska vara praktiskt med tjocka, halkfria... Mer än en mjuk kontakt får jag för mig, men jag vet inte...

Av ev. onödiga och dyra påfund åkte jag dock dit på en. En airbag =D. Ha ha ha. Jag blev förledd av en friesermänniska ;-). Eftersom jag inte trivs i vanlig säkerhetsväst, så använder jag ingen och det är ju tämligen idiotiskt. Tänkt om man far av - ja snarare när man åker av - och hamnar på en sten i skogen.... Man är för gammal för sånt. Kroppen tål inte att ramla av längre. (Att betänka när jag som ung och  idiot var fruktansvärt sjuk och precis börjat käka penicilin. Inte kunde jag missa hoppspecialen. Två dagar av murar, vattengravar och höga oxrar.... och 23 avsittningar första dagen =D. Ha ha jag hade ingen kraft och stabilitet och en nervös häst som laddade och tvärnitade. For som en vante ....)

Airbag

Sista dagen råkade jag på bästa Karin och Qlura. De hade uppvisning för SBK i deras monter/plan. Jag stannade och kikade och tog några mobilbilder. Duktiga var de som vanligt.

VM-ekipaget Karin o Qlura. Duktiga som vanligt!

Sen var det dags att plocka ihop pick och pack och bege sig hemöver. Sista timmarna var det lite segt och många ville hem. Det var inga besökare kvar utan de var inne på Scandinavium och när det var klart där drog de förstås också hem. Utställarna var väl trötta och griniga, men vissa var värre än andra. Vi hade från början fått lapp på lapp med info om att vi inte fick börja plocka ned montrar och bära grejer förrän en viss tid. Trots det var det fullt i vuxna (man kan ju undra) människor som tjafsade, tjatade och var otrevliga mot värdinnorna när de stoppade alla vagnar, säckkärror och försök att börja röja ut. Vissa var så otrevliga att jag skämdes å deras vägnar. Hur svårt kan det vara att förstå. Hur mycket spelar en timme extra när man ändå varit där i fem dagar? 

#otåliga

Summa kardemumma: Det var fem intensiva och roliga dagar, med många nya kontakter och nya insikter, och jag kan nog tänka mig att göra det igen.