Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ann-Louise Ryrvik - 5 juli 2013 09:46

Rubriken kom sig först av att jag euforiskt tyckte att jag utvecklats. Jag fick till samspel med hästen och jag började få hopp om att jag kanske, kanske kommer lära mig detta. Dag två ville jag för mycket och allt ramlade ihop som en sufflé som man lättar på ungsluckan förtidigt för.
Sen dess så har det varit en liten berg och dalbana, fast med ganska små dippar och hela härligheten gungar sig sakta men säkert uppåt. Det är så skoj. Loke är främste försökskaninen. Han kanske inte är den av mina hästar som har lättast för sig (underdrift ;-) ) men han är långsammare, tålmodigare och robustare, så han passar suveränt att experimentera och öva på, så JAG kan lära mig och sedan flytta över på de andra.
Nu på morgonkvisten kastade jag mig ut en snabbis med Loke. De andra var på andra sidan ravinen och betade. Passet blev riktigt bra, trots att jag tvekat att gå ut eftersom det var så kort om tid innan jag var tvungen iväg på annat. Jag blir så lycklig av att träna med honom. Vi samarbetar på ett härligt sätt. Jag provar och ser om han svarar, tålmodigt försöker han hitta vad jag vill och söker sin belöning. Det blir mycket karameller och många skratt. Nog för att blind kanske leder blind och varken han eller jag har kanske den bästa exteriören eller atletiska balansen för ridkonsten, men vi har jäkligt mysigt och vi gör det i samförstånd. Jag försöker hitta kroppen och förmedla genom sätet vad jag vill och han försöker hitta och förstå vad jag vill för att få sina karameller och glada tillrop. Det ligger i bägge våra intressen att lyckas och vi njuter......


Allmänt

ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 4 juli 2013 18:36


Gaaahhhhhh.... så svårt detta med sadlar är!!!! Engelsk, iberisk, bomlös, läderbom, ultraflexbom eller vanlig bomsadel....Ställbar bom eller fast bom. Valen är många. Den ska passa ryttaren, men den ska definitivt lika mycket passa hästen.


Jag har gått ett tag och grunnat på att skicka ned min Deuber & Partner Classica till tillverkaren och göra om den till ställbar bom. Kanske även min Bent Branderup Ecuyer.... Egentligen har de varit till salu, men när jag börjat titta på andra sadlar och jämföra måste jag säga att kvaliten på mina gamla sadlar är mycket högre än senare årgångar av dessa. Ingen av dem passar tyvärr gon av hästarna jag har idag, men Classican är inte helt katastrofal på Loke. Båda sadlarna har ulraflexbom och att få dem ändrade till ställbar bom kanske hade varit ett alternativ. Nu har jag dock hört att "mekanismen" bygger på lite fram just på ultraflexbommarna, vilket gör dem lite mer obekväma för ryttaren. (Säger ryktet)


Den sadel jag rider i nu är en Chezz Iberico. Den är egentligen inte mer än en styv läderbit och passar till både Loke och Salle. Idag tänkte jag dock testa Classican på Loke. Han har ju gått ned lite i vikt så kanske den skulle funka. Mest var det dock för att känna av den själv. Var den så skön att jag skulle kosta på den 3500-4000 ?....

Nåväl jag sadlade och det såg inte alltför illa ut och sen hoppade jag upp. (Eller klev på om man ska vara noggrann ;-) Här hoppas inget upp längre ha ha ha)


I vilket fall. Första reaktionen var aaaaahhh. Så ljuvlig den var att sitta i. Det är som att glida ned i en famn. Den är uppbyggd så det var som himmelriket att inte behöva skreva så. Mmmmm.... Sekunderna senare så inser jag att 1, Loke inte alls trivdes med den. Han kändes visserligen inte så spänd, men körde fram halsen och sänkte ryggen. 2, Jag kunde inte förmedla något till honom. Han gick rakt fram typ. Normalt sett försöker han följa mitt säte, men nu stövlade han bara på. 3, knästöden och den djupa sitsen kändes nu som ett hinder. Jag satt där jag satt och kände det som om jag just satt. FAST! Bent sa vid något tillfälle något i stil med att "knästöd är djälvulens påfund" (fritt översatt och tolkat av mig) och jag tror jag kan hålla med. Det var precis som så det kändes.


Ganska snabbt hoppade jag av, sadlade av och hämtade Chezzen. Loke blev som en ny häst. Kommunikationen fungerade igen. Att sitta i Chezzen måhända inte är så bekvämt, men jag känner mig fri och kommunikationen verkar fungerar bättre. M.a.o. så är det väl den jag får rida i då!??!


 

Bent Branderup Ecuyer, D&P Classica och Chezz Iberico


O, I kunniga människor - vad har ni för erfarenheter av sadlar? Hur tänker ni? Hur ser ni på bom kontra bomlöst? Hur gentemot rutinerad/ortinerad ryttare. Tror ni att jag kan få upp samma kommuniation i en ultraflexbom som jag upplever jag har i den bomlösa?. Har ni någon erfarenhet av ställbara sadlar? Skulle ni skicka ned en sadel och få den isärplockad och ändrad?  Hur ser ni på engelsk/iberisk ? Jag har en sväng funderat på att köpa en Schleese, men nu tvekar jag på det om jag nu kanske inte vill ha en bomsadel eller engelsk....

Ja, jag ska ta ut en sadelutprovare (läs Jeanette på Rustorp) snart igen. Men det kan vara spännande att höra era erfarenheter och tankar. =D



ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 19 juni 2013 00:33


Vill eg. skriva något men orkar inte idag. Vi har haft strul med vår "internetmojäng". Kanske skriver jag lite i morgon bitti. Nu kommer det lättvindigt lite bilder istället.

Kram å go´natt!!!


         

Krokodil?

  


 

    




     


 


     



   

Av Ann-Louise Ryrvik - 14 juni 2013 18:32


Man vet ju att allt som står i kvällstidningarna som Aftonbladet och Expressen är om inte helt lögn, så delvis lögn, vinklingar, fördomar och ryktesspridning. Så när historien om den vilda schäfern som attackerade cyklisten i cykelloppet http://www.aftonbladet.se/sportbladet/cykel/article16960356.ab så tog jag det med en nypa salt. I o f sig skulle ju säkert mina hundar tycka att en skock cyklister skulle vara roliga att bita i däcken på, men det har ju inget med att attackera att göra. Det har med att leka att göra. Naturligtvis är inte det okey, men skulle kunna hända.


Att sedan Aftonbladet hade fel - oj då så förvånande - och det visade sig vara en rysk gatuhund som livrädd försökte ta sig undan och blev påkörd av cyklisten var väl också ganska okey. Olyckligt. Synd om cyklisten. Synd om hunden. Inge kul! http://www.aftonbladet.se/sportbladet/cykel/article16962375.ab

Att de bedriver sensationsjournalistik för att elda på okunniga människors fördomar, för det är sina fördomar som människor vill ha bekräftade är heller ingen nyhet.


Vad som gör mig upprörd är när man går in och ändrar i första texten. Vindarna hade vänt. De skulle få skit. Funkade inte längre att hetsa mot en "schäfer". Då gör man "en pudel". Ändrade texten i första artikeln. Bytte ut "vild schäfer" till jycke och "attackerade" till att komma ivägen för.... Jamen så gulligt då! (För en schäfer skulle ju inte kunna vara rädd. En schäfer skulle inte kunna bli påkörd. En schäfer kan ju bara attackera. Precis som det är med rottweiler, dobermann, amstaff... Och får man tillräckligt med motbevis på att det inte var attack, ja då är det ointressant. Då blir det hund.) Precis som om de aldrig skrivit något annat.

Får man göra så om man i alla fall ska föreställa en tidning?


Och är det inte media som sprider fördomar, rykten och rena lögner ja då är det andra hundägare som hetsar upp varandra på facebook odyl. Ta rottisen som "attackerade" en pojke i Göteborg för något år sedan. Det skruvade allt andra hundägare, som man tyckte borde veta bättre, upp ordentligt. En unghund som efter att blivit uppbusad av en pojke, trots tillsägelser att låta bli, blir kampad i byxbenet. Trots att alla skriker, vrålar och drar i hunden, och att han dessutom blir sparkad i huvudet, så kampar han lika glatt vidare UTAN ATT BLI ARG.

Sånt får naturligtvis inte hända. Man måste som hundägare skydda hunden mot människor som inte förstår hur hundar fungerar - men att andra hundägare inte ser vad det är utan spär på och piskar upp. Hade detta varit en "luden hund med hängande öron" hade det naturligtvis varit fråga om lek. Hade det varit en golden, en collie, en springer spaniel eller varför inte en lagotto ja då hade det inte varit facebookstorm och mediahysteri.


Jag tror jag blir så upprörd så jag får en hjärtinfarkt. Bäst jag slutar.

Ha en god kväll och köp för f-n ingen kvällstidning!!! 

Av Ann-Louise Ryrvik - 13 juni 2013 09:56


Huja vad det regnar idag. Idag blir det inget ridande (tror jag om jag kan hålla mig ifrån) utan istället ska jag satsa på lite andlig lekamen i form av filmtittande och kanske lite bokläsande. Och tja jag måste ju jobba lite också...

 

I vilket fall. Första kursen hos Christoffer hade jag med mig Cazal. Det var honom som jag tänkt gå kursen med. Han är ju inte så ofta ute på äventyr så det var lite nervöst för lilla matte. Jag såg skräcksenariorn hur han skulle gå bärsärk, slå ned mig med framhovarna och sedan betäcka alla ston på anläggningen. Men det gjorde han inte. Han var hur snäll som helst. Det enda "ofoget" var att han gnäggade och gick runt i boxen. Med tanke på att han inte stått i box sedan han var under året så är det ju otroligt att det går över huvud taget. Vi jobbade i tre grupper och Cazal och ett sto var i samma grupp så vi var i ridhuset tillsammans. Det var inga problem det heller.

De två första dagarna var han förstås lite mer okoncentrerad än hemma, men sen blev han mer och mer som vanligt. Han fick åka med hem varje kväll, för det kändes inte schysst att lämna honom i en box dygnet runt i en vecka då han är van lösdrift . Inte heller kändes det aktuellt att släppa ut honom i någon hage heller - ifall att något skulle hända. Sedan tänkte jag att han säkert vilar bättre om han får komma hem till sina kompisar.

 

Det blev tidiga mornar och senare kvällar men vad gör man inte. En av fördelarna var att han blev ju last- och åkvan. 100 mil på en vecka. Så duktig att gå på, men sista dagen var han allt trött och då stannade han till några sekunder utanför transporten och liksom tänkte "Inte nu igen!!!" 

 

 

 

Batterierna är slut ;-). Nä han slappnar av och rullar sig och är sedan redo för arbete.


 

Till andra kurstillfället hade han dock skadat sig. Han lyckades trycka in en pinne i hoven. En dag skulle jag plocka in honom i paddocken och han var typ som vanligt, men såg inte helt ren ut när han tog något travsteg. Tittade i hovarna och kände på benen. Såg inget. Tänkte att det kanske var någon sträckning på något sätt, men fick ändå onda aningar. Ringde veterinären och lämnade meddelande på telefonsvararen. Ringde sedan hovis som var någon annan stans. Hovböld? Vi skulle höras vart det tog vägen. Veterinären ringde upp och jag pratade med honom om "oren i traven" och "verkar vara höger bak". Vi pratade lite och sedan tyckte jag att han kunde komma för säkerhets skull och dessutom var det var fredag. Jag tänkte nog att jag var lätt hypokondrisk och det tänkte nog veterinären också. Började nästan ångra mig. Jag väntade ju långväga gäster och pengar kan man ha till annat än akuttid fredag på något icke existerande. Men innan veterinären kom hade han blivit haltare och börjat svullna lite.

 

Veterinären kollade benen och hoven. Han grejade och donade. Kollade igen och så plötsligt säger han - Kom och kolla!!!! Det satt någonting inne mellan ballarna. Var samma färg som ballarna och helt i linje, men man såg det som en liten konstig rundhet. Vad var det? Vi letade små tänger för att kunna komma åt och så småning om fick vi fatt i lämpligt redskap. Veterinären började lirka i det millimeterlilla som höjde sig. Då hör man bara hur han förvånat säger att det går rakt igenom och kommer ut i sidostrålfåran. När han vickade i ena änden rörde det sig där! Efter lite vickande så kunde han dra ut en pinne. Tack och lov i ett helt stycke. Det var en redig en. Tjock som ett lillfinger. Han hade alltså fått in pinnen horisontellt in mellan ballarna och ut i sidostrålfåran.


 

Pinnen


 

Vet ringde och rådgjorde med hästkliniken i Skara och i samråd bestämde vi oss för att jag skulle köra in honom. Så snart om möjligt. Han skulle bli kvar där som jag förstod det. Helst avfärd inom en halvtimme för att komma på plats då det var fredag och de stängde kliniken. Alltid allt samtidigt. Någon timme senare skulle mina norska gäster komma. En av gästerna hade jag dessutom inte träffat förut (tillika min nya chef)  och ingen av dem hade varit och hälsat på förut. Gubben var i U.S.A och jobbade så där var ingen hjälp att få.

Johan fick vara hemma och ta emot gäster. Förse dem med något att dricka och äta plus se till att de fick sina rum och blev omhändertagna. Själv tog jag med mig Erik och räknade med att han skulle sova. Han sover ju alltid bra om kvällarna och speciellt i bilen och jag skulle ju bara "lämna in hästen" tänkte jag. 

 

Skönt med hästar som är lätta att lasta. Det var bara att koppla på släpet, stoppa in barn och häst och kasta sig iväg. Hundarna - tre schäfrar - fick också åka med eftersom gästerna skulle ha hund med och jag var rädd att något skulle gå på tok eller att det skulle bli för stimmigt för gästerna ifall de var trötta och ville sova.

 

Väl framme blev det flera hovbad och lite öppning för dränage på Salle. Jag skulle få ta med honom hem igen och komma på återbesök efter ett par dagar. När Cazal var klar, stod på box och pappersexersicen skulle göras, så gick jag ut för att kolla Erik. Då var han vaken! Vaken och grät! Åhh hemska mamma! Att han hade vovvarna i bilen hos sig och en flaska välling hade inte hjälpt. Han blev dock snabbt glad närhan fick komma in. Sen fick jag jaga honom runt på kliniken i en halvtimme eller mer. Sen var det att stoppa ovillig Erik i bilen, hämta häst, lasta på och åka hemöver.

 

Gästerna hade funnit sig väl tillrätta bland ostar och vin som Johan dukat fram. Jag sprang in, med fortfarande vaken Erik och sa hej och välkomna. Sedan fick jag lägga Erik som fortfarande int ville somna. Salle stod kvar i transporten. Till slut somnade Erik. Jag sprang ned till gästerna och sa några artighets ord, för sen var jag tvungen ut och konstruera en box. En ren box av lösdriften. Det löste sig dock fint så efter ytterligare en halvtimme, fyrtio minuter så kunde jag lasta av snälle Salle och ställa in honom där. In till gästerna och vara trevlig en tag. När de sedan kröp till kojs vid tvåtiden på natten, så gick jag ut och fixade med mer vatten, roddade hö, på med ännu mer halm och kollade välbefinnandet. Det var inte utan att man var lite sleten, men ändå nöjd över att ha fått ihop dagen, som jag stupade i säng bortåt halv fyra.

 

Sedan var det boxvila i två veckor, med återbesök till Skara och hembesök av veterinär. Turen hade varit på vår sida för det hade inte gjort någon större skada inne bland senor och grejer utan det var mer fråga om att hålla rent och  läka. Vid komplikationer kunde det ha tagit mycket, mycket längre tid. 

Jag var tveksam till hur denna boxvila skulle gå, med tanke på att han normalt sett är van lösdrift. Det gick dock bra. Han tog det med jämnmod och jag tränade lite trick med honom så han fick använda hjärnan lite när han inte fick använda benen :-).



I Skara på återbesök


 

Johan fick följa med och vara assistent när det var dags för återbesök.



   

En praktisk anledning att lära hästen ligga ned - man kan lägga dem och sedan fixa med bandage... :-) 

Av Ann-Louise Ryrvik - 11 juni 2013 19:45



Häromdagen red jag mitt bästa pass ever på Loke. Ja gott folk, nu ska ni inte tro att det var något märkvärdigt utan snarare väldigt basalt, men dock! För oss var det dock ett stort steg framåt.

Nu har jag ju inte uppdaterat denna blogg på länge så jag får dra en sammanfattning.

 

I grunden är jag en unge som hasade runt på alla granngubbars kallblodstravare utan att kunna något. Att de släppte iväg en!?? Kunde ju ha gått precis hur som helst. Och att hästarna lät en rida på dem! Hit och dit, överallt i full galopp. Ibland ramlade man av men då stannade de snälla hästarna och man kunde kravla upp igen. Nu när man tänker på det idag så är det otroligt. Jag antar att de aldrig varit suttna på förut ens.

 

När jag blev äldre började jag rida på ridskola och där harvade jag runt många år. En period red jag två pass i veckan plus en privatlektion nästan varje. Red man ordentligt var man svettig och hade tämligen ömma muskler i armar och nacke :-( . Man jag visste inte bättre. Sen var det till att vara medryttare och ha hästar på foder. Den ene galnare än den andre. Roligt var det och odödlig var man - eller trodde man i alla fall. Hoppa gjorde jag gärna och kravlade mig väl över hinder uppåt 1,40 - 1,45. Hoppade terrängbanor på 1,20. Murar och vattengravar.

 

Nu är man gammal och har förstått lite. Nu kan jag fasen inte rida längre efter någon ordning. För det första så har jag förstått att man inte kan hålla fast något man sitter på, det gör en lite ödmjukare. Jag har förstått hur inlärning fungerar och kan häpnas över att hästar fungerar överhuvudtaget som de ofta tränas. Jag har insett vad min kropps små, små ändringar påverkar hästen och dess balans och vill heller inte själv hålla balansen genom att hålla mig fast i tyglar och knipa med benen. Åldern har nog omdisponerat kroppen och den eventuella balans jag en gång haft är borta ;-P. 

Jag har kommit så långt (kan jag tycka) att jag inser att jag inget kan. INGET! Och det kan vara starten på något bra.

 

Det är m.a.o bara att börja om från början. Jag har ju haft en grand tour under något år och kikat på olika tränare. Allt från Craig Stevens, Anja Beran, Piet Bakker, Andrew McLean, Manuel Fernandes och Bent Branderup och många fler. Många så bra men det som passade mig allra bäst var den akademiska ridkonsten (för pedagogiken gentemot häst och ryttare och att jag gillar hästarnas form) och Christoffer Dahlgren (för hans pedagogik, hans förmåga att sätta kriterier som även en velourklickertränare kan orka med ;-) och hur vakna och aktiva hans egna hästar är) . Under detta år är tanken att jag ska gå alla fyra stegen i hans intensivutbildning. Tjohoo!

 

Två av stegen har avlöpt och jag tränar flitigt, men det är mycket att hinna lära in både för mig och för mina hästar. Det är ju lite "blind leder blind". Å andra sidan så är inte slutprodukten det väsentliga för mig. Det är nuet och att vi har roligt medans vi övar. I o m det så har vi heller inte så bråttom och inte heller något behov att "prestera" gentemot någon annan. Jo till viss del måste jag prestera, jag måste öva på det jag lärt mig de första stegen för att kunna hänga med på nästa steg. Detta är mycket bra för då får jag lite mer "verkstad" och ser till att träningstiden inte äts upp av annat såsom familjeliv, jobb odyl. Det innebär att jag går upp tidigt på morgonen för att vara säker på att jag får min tid. Oftast klockan 04.00 Då är jag oftast klar när resten av familjen vaknar vid sju.


   




     

Av Ann-Louise Ryrvik - 8 juni 2013 11:23


Tjofaderittan! Jag har ju inte gjort ett endaste inlägg på bloggen på ett halvår, men nu jäklar =D. Det är ju lite kul att ha någonstans att göra av alla bilder som jag tar. Här kommer en bildbomb på hundar, hästar och unge från igår :-) Kan hända att jag kommer att skriva något vettigt någon dag också ;-).

Tills dess - bilder.


 Inte så ofta det är koppel på.....



.. och ibland blir det lite rörigt om man har fler hundar än händer och man är lite ovan...




 



 

   



Zack är väl inte världens bästa simmare, men han tar sig fram... ha ha


                                                           

På väg hem gick vi grusvägen och då kom förstås hästarna och hälsade. Loke var nog vid stallet.



     

 

Tack å hej, leverpastej!

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 juni 2013 12:16


Morgonmys med hundarna. Erik älskar vovvarna, och kärleken är ömsesidig. Älskade vovvar. Så fördragsamma. Det är därför det gör mig så ledsen när så många skriver/säger "schäferäckel", "otäck schäfer", " en djävla schäfer"... För mig är schäfer något helt annat. En hund som är stabil, robust, tillgiven och trogen. En schysst polare liksom.


(Jag har ju som en del av er vet, tre schäfrar och ingen har morrat en enda gång mot en människa. Inte ens stelnat till mot en främling. Emellanåt har vi besök av andra hundar. Hundar som är "hårigare",  och "gulligare" och trots att de är betydligt lurigare mot människor och är reserverade så är ingen rädd för dem. Däremot de otäcka schäfrarna. De får jag sätta undan. Gör ont i en mattes hjärta när man vet vilka änglar de är.)


Liten bomb;


Är man stor ska man vara snäll, är Puppis devis.



   

Trots stora tänder och ett stort lekintresse, så placerar han dem väldigt försiktigt....






Erik har hittat en kotte. Undrar vad han ska göra med den, undrar P.




 

Samarbete



 

Kom igen då!!!



   

Fast de kan ju se lite läskiga ut. Erik kastar bollslamsa till Zack och skrattar sedan så han håller på att kikna.



Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se