Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 juni 2013 12:08


Många är de hundleksaker som fyller affärernas dignande hyllor, till lika dignande priser. Lustigast är att bland mina hundar är det sällan de som är de roligaste, utan andra otippade föremål. Puppis favveleksak är en avlagd vattenho från hästarna.

Här kommer en bildbomb.


 

                             


 

Närbild. Han ser inte så snäll ut, men han är det snällaste som gått på ett par tassar <3.



ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2013 22:31


Undrar om det är karma eller gudarna som vill kuva mig… På några veckor har det hänt tre halvkonstiga saker som aldrig hänt förut. Finns naturliga förklaringar men de har kommit i ett sjok.

Här är en lång text, som den som inget bättre har för sig kan läsa ha ha…

(Har inte orkat läsa igenom den själv, som vanligt, så den är väl full av fel och konstiga meningar, men det struntar jag i. I alla fall idag)



Låset

Kallt och ruggigt. Tänkte åka direkt hem efter att ha lämnat Erik på förskolan, men kom att tänka på att det var slut på mjölk och lite andra stapelvaror. Nåväl, en snabb sväng förbi affären bara och sedan hem. Har massor att göra. In i affären och köper det nödvändigast. Glad i hågen skuttar jag ut för att åka hem, trycker på fjärrkontrollen – ingenting. Jag trycker igen – INGENTING. Jag trycker från olika vinklar. Jag trycker högt och jag trycker lågt. Ingenting. Inte en tendens.

Så konstigt. Den har inte gnytt en enda gång innan. Bara funkat. Attans.

Provar att använda nyckeln i låset, med risk för att dra igång världens larm. Undrar var larmavstängningen sitter på denna. På den gamla visste jag men inte på denna. Kanske inte ens finns sånt nu för tiden.

Det gick förstås inte. Låset har väl aldrig varit använt manuellt sedan bilen byggdes. Nyckeln gick inte in mer än halvvägs. Kanske fruset i låset också!?


In på affären igen och köpte en braständare. Ut och elda på nyckel. Stoppa i och vicka. Elda igen. Stoppa i och vicka igen. Pinsamt! Så dum man känner sig. Efter något års kämpande (som det kändes) var nyckeln inne men det gick inte att vrida om ändå. Kom då att tänka på låsolja. DET kanske hade varit bra.


In på affären igen. Letar. Hittar ingen. Frågar personalen som säger det ska finnas. Letar igen. Ber personalen hjälpa mig. Hittar ingen de heller.


Vad göra? Ser en vaktmästare och affärstomte, sitta och snacka med någon gubbe vid burkautomaten. Han har säkert låsolja, eller annan råd. Känner att jag börjar bli optimistisk. Går fram och ber om ursäkt att jag stör. - Har du låsolja, eller nåt?  Får inte upp låset på min bil…. säger jag lite försynt. – Nej! svarar han kort och så vänder han sig om och pratar vidare. (Och jag lovar. Det var inget djupt samtal.)


Jag har ett inbyggt, mycket stort motstånd, mot att be om hjälp. Kan jag på något sätt klara mig själv så gör jag. Folk svarar ofta så dröjande, det är så besvärligt och krångligt och jag avskyr, verkligen AVSKYR att vara till besvär, ligga till last eller störa, så därför undviker jag det till 99,9%. Nu stod jag dock här. Gubben (som fixar det mesta åt mig) utomlands.

Jag måste helt enkelt krypa till korset och ringa och be om hjälp. Suck!


Ringer några samtal utan att få hjälp. Får fatt i Annika. Medans jag beklagar mig för henne, går jag ut, trycker på knappen och – DET BLINKAR TILL!

Tadaaaa…. upplåst!!!! Tack och lov.

Sedan dess har fjäontrollen funkat perfekt igen.


Ljuset

Ljuset i nya köket, eller snarare köket i vardande. Försvann en dag. Ingen lampa funkade. Kolsvart. Suck. Något har väl blivit fel, får ta det med hantverkarna efter helgerna. Det var svart över jul, det var svart över nyåret. I förrgår hade vi strömavbrott i typ 20 sekunder. När jag kom in i köket – ja då lyste det. ALLA lampor lyste!

Sen dess har fungerat perfekt.



Starten

Medans Gubben varit borta så har jag växelkört våra bilar. Mest har Gubbens gått, eftersom bilbarnstolen sitter fram där och vi satt fast en dvd där. Min har stått i hela veckor och startat på första försöket. Gått som en klocka. Jag har varit riktigt stolt över den. Min kära bil. Den är inte snygg, den är inte fräck men den STARTAR och går fram jämt (Volvo XC70). Precis som bilar ska.

De sista dagarna har jag kört lite mer med den, för att vänja in Erik på att sitta bak igen.

I måndag hade jag haft en tuff dag, med bl.a en utbildning över Skype på eftermiddagen. Erik skulle ha blivit passad, men p.g.a sjukdom hos barnvakten, fick jag be att Erik skulle få stanna sent på dagis. Så sent har han aldrig varit kvar.

När utbildningen var klar, kastade jag på mig jackan för att åka och hämta Erik. Jag var sen. Gjorde ett snabbt val mellan Gubbens bil och min bil. Valde min och slängde mig iväg.

Det hade gått superbra på förskolan. Erik var glad, fröknarna var glada och jag var glad. Kursen jag gått hade gått fint och allt var bara suveränt. Glad men trött.

Satte Erik i stolen, och vi kom överens om att åka förbi ”gyllene måsen” och köpa lite käk, för vi hade inget hemma. Nästan inget. Jag är ju gräsänka vet ni ;-). Så skönt det skulle bli. Lite snuskig mat och sedan slapp och mys med Erik.

Hoppade in bakom ratten, vred om nyckeln – inget händer. Provar igen – INGENTING HÄNDER. Inte ens ett hostande gjorde bilden. Batteriet? Nä, bilen lös upp, fläkten startade… Kollade displayen; Startförsök avbrutet. Va f-n. Testade igen, och igen. Nope. Stendött. Boten skulle säkert vara att koppla ur batteriet och koppla på igen. Nollställa. Men det var svinkallt, jag var dödstrött och det var mörkt.


JAG ORKAR INTE! Orkar inte greja mer! Orkar inte försöka! Orkar inte kämpa! Orkar inte ringa någon och be om hjälp. Jag orkar inte! Helt sonika lyfte jag ut Erik, låste bilen och ringde taxi. Jag vill hem, jag vill hem. Kändes ganska skönt faktiskt.

Taxin kom och det var världens go´aste äldre man. Så trevlig och så mysig. Bilen var alldeles varm och att bara bli hemkörd till sin dörr och lämna alla problem bakom sig kändes SÅÅÅÅ bra.

Dagen efter tog jag Gubbens bil och körde Erik till förskolan. Hmmm undrar om jag ska kolla om bilen vilat sig i form tänkte jag, utan att ha något större hopp. Hoppade i, vred om och – BILEN STARTADE! Jag blev lika förvånad som jag blev glad, och körde hem den innan den kom på andra tankar igen. Nu hade jag fortfarande en bil stående på skolan. Skulle jag ringa någon och be om hjälp? Som jag sa förut så har jag så svårt för det. Dessutom var det lite snöstorm ute, vägarna var halkiga och kanske skulle folk tveka att åka ut. Äh, tänkte jag. Jag löser det själv. På med varma kläder och lundhage och sedan gick jag och Zack för att hämta bilen. Det är inte så långt. 6-7 km, men vägen är tråkig och smal och snön yrde, men vi hade det riktigt mysigt. (Jag tog bara Zack för Puppis hade lite ont i ryggen och Diva gillar inte kyla. Dessutom är det lättare att gå med en hund lös på en så smal asfaltsväg och en hel del trafik. Lättare att hålla fokus och mindra bus. Z fick lära sig att gå i skogskanten, i gärdeskanten eller i diket hela tiden, så han kunde vara lös hela vägen.)

Sedan dess har bilen startat varenda gång utan minsta knot.




Och som pricken över i:et eller grädde på moset - not! - så är vintern här igen. Vill inte.

Här kommer en vacker, somrig bild på Emelies Robban....







 

Robban R.I.P


ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 9 januari 2013 09:02


I går var det dags för semla igen. Mmmmm.... Annika hade med en jättegod från Ritz.  Smaskens. Undrar vad en semla om dagen får för konsekvenser för rondören ;-). Gott är det i alla fall. Om det är en god en. Det är det inte alla som är, så man får vara noggrann.


Diva höglöper och jag passade på att testa hur Z kunde koncentrera sig trots det. Annika lade ett litet spår och så körde vi ett upplet med bara Annikasaker. Det gick busbra. Såg ingen skillnad på  honom alls.










 

En annan liten intressant grej dök upp. Han sprang därute och jag tänkte ta en bild även där, då fick han syn på mig och sprang in till mig. Gjorde det en gång till och samma sak. Aha! kamera = springa in och få belöning. Det har liksom följt med i situationen. Jag tar ju ofta kort på Z. när han springer inåt med föremål. Det har alltså blivit lite av en inkallningssignal. Man lär dem inte bara det man tror man lär dem... Viktigast är dock att han springer in UTAN kamera och det gör han :-)


 

 

Pojken har lärt sig springa. Bra. För det har han inte haft så lätt för. (Och då menar jag springa fort, för det är klart att han kan springa...)  






Efter uppletet och när vi gick tillbaka busade A rejält med honom och han var helt i det blå av bus. När vi kom fram till stället där spåret gick tänkte jag att detta blir intressant för han var bra varvad.

Jag satte på honom sele och lina och släppte på. Inga problem. Full koncentration. Tog upp spåret fint och gick det hur bra som helst. En rolig grej är att man kan se när spåräggaren tagit stöd i någon gren eller så, för det kollar han upp. Det är ju inte lätt för honom att veta vilken träbit med vittring som är den han ska ta när han känner det i luften, men han verkar gallra bort grenar på träd i alla fall :-)

Fan va bra han är!! Riktigt bra. En förare på den hunden och det skulle gå riktigt bra ;-).






Sen var det dags att skruva ihop Eriks julklapp och testköra. En WiggleKart. Ha ha så skoj vi hade.  De håller för 105 kg så det var riskfritt att leka ha ha ha.


        






Av Ann-Louise Ryrvik - 8 januari 2013 20:33


              


       





             



 

Av Ann-Louise Ryrvik - 5 januari 2013 06:12


Börjar året med en rejäl bildfanfar. Ska det vara så ska det vara... :-)

Efter flera veckor med snö så har vi ett uppdämt spårbehov. Det tar vi igen nu när det är barmark igen. 

Vill du följa med? Håll i dig! Eller nja så fort går det inte. Jag föredrar att spåra i rask promenadtakt. Det blir mer kontrollerat och stadigt då. Mindre risk att de blåser iväg av spåren.

Det för också med sig den lite skojsiga saken att man kan fotografera samtidigt. Jag har aldrig gjort det förut, men igår åkte kameran med. Vi gick ett spår på 1,6 km som legat ett par timmar. Det blev fem skogspinnar som jag plockat på plats i skogen. Praktiskt detta. Vet ju aldrig var jag har spårapporter när andan faller på. Det ger också en ökad frihet att sluta vid vilken pinne som helst i spåret, utan att man måste hämta de utlagda pinnarna själv eller att de får ligga kvar.

Här kommer en bildbomb :-)


 

Vill du följa med?



 

Spåret har ju aldrig en egentlig början om man inte blir nedställd någonstans, jag släppte på honom direkt på den stenlagda gårdsplanen. Då fick vi med underlaget gatsten också plus att det kräver koncentration och inte bara att kasta sig iväg i sin iver att starta.




Här gäller det att ta tass för tass..



 

Så ska vi se



 

Vidare



 





 

Här är det lättare och tempot ökar


 

In i planteringen. Här syns mina fotspår i snön emellanåt. Det är alltid lite kul att se eftersom vi annars inte ser spåret.



Ibland blir det lite risigt också




 

Upp på häll




 

Bryr sig Zack om den färska fina älgskiten?




 

Nä, men matte har lagt en PINNE där. Sicken busa :-)




 

Får jag kongen? Får jag kongen?



 


 Sen ska matte sparka på kongen emellanåt. Det är jättekoj det.





MOT PINNE TVÅ



 

Vidare







   







 

Här var det en vinkel.



   








   





Vi närmar oss pinne.

(Ha ha ja det kan man ju säga. Hela skogen är full av pinnar, men jag menar "vår" pinne.)





   

 Pinne och belöning





MOT PINNE TRE


Över ett hygge




 


över dike och in i en hästhage. Inte min hage och inga hästar i den.



 

Vi närmar oss en spetsvinkel. Den är i bortre änden av hagen.




 

Nu kommer den snart.



 

Hmmm



 

Och sedan bär det uppåt igen. Det korta gräset, mest mossa krävde lite mer koncentration.


 




 

Upp på en gammal väg



 

Här var lite kul för jag hade haft pinnen i höger hand och bara släppte den när jag gick. Egentligen vill man lägga dem mitt emellan fotspåren, men nu blev det så. 

Här ser man hur han går i fotspåret och plockar pinnen på höger. Var lite skojigt att jag fick en bild precis där.





 

Pinne på ingång





MOT PINNE FYRA



 

Vidare




Här har matte gått av stigen och gjort en avstickare in i skogen igen.



 

Lite snö igen. Här är strax efter en vänstervinkel. Han har slagit ut lite och är tillbaka in.

(Observera de pedagogiskt inringade fotspåren ha ha ha... Var tvungen att testa)




   

Igenom brôten



ut på stigen/vägen igen



 

Strax efter ett fyrvägskorse med skogsvägar. Här var det lite svårare. Han fick ta om några gånger. Folk har säkert passerat med vovvar här och han fick kolla lite noggrannare. Gick i leran här. Fotspåret syns rakt framför mig.



 

Vinkel och ut på autobahn.




 

Nu rullar det



Här vid ca 900 m rörde han en del. Fötterna gick utan näsa. Vi tog en kort paus på ett par minuter. Zack fick slappa medan jag kollade facebook på mobilen.



   

Som ny igen




Ett kort besök på en väg för att jäklas lite



 

och så vinkel in i skogen igen



 

Här var det mörkare som synes på de suddiga bilderna. Strax kommer vi till pinne.



 

och där var den!






MOT PINNE FEM


 




Här mest barr och gamla löv

 





 







   

Över ett litet dike





och en högervinkel direkt efter.




 

Ur skogen och ut på ett gärde



   

Vinkel vänster



 

Slutet är nästan borta vid granridån.






   





   

Efter en vänstervinkel. Får fram med rödpennan igen. Detta var skoj he he ;-)




   




Upp i skogen igen. Där framför ligger sista pinnen.




 

Kong och tjo!



 

Livet är skoj!



 

Hela vägen hem. Mer, mer, mer men samtidigt ganska nöjd över att ha fått lite gjort.




Tack och hej, leverpastej!!!         

Hälsningar Zuper Znoken Zack =D <3

 

Av Ann-Louise Ryrvik - 30 december 2012 22:19


I morgon är det det nyårsafton. Härligt, spännande och för en del skrämmande.


Att vintersolståndet har varit och att vi är på väg mot ljusare tider börjar märkas. Hästarna börjar fälla vinterpälsen. Främst är det Fnasket som har börjat. Loke brukar också vara tidig, men på honom har jag inte märkt något än.


Jag ser fram emot 2013. Det kommer att hända många spännande saker. Tempot på saker och ting kommer garanterat att öka och det är dags att strukturera upp livet.

Nyårslöften? Nä, eg. inga med tanke på att de ändå alltid bryts. Jo, en sak. Jag ska försöka att lägga tillbaka saker på sin plats så jag slipper att hålla på och plocka, och plocka.... La jag alltid tillbaka sakerna där de ska vara så vore det ju hyfsat städat jämt. Lättare att komma åt med snabeldrakar och trasor också. Fy vad det lät tråkigt då! Ett annat, roligare löfte??  Hmmmm... nä jag kommer inte på något. Så tråkig är jag.


Med nyår är det dags för smällare igen. Tack och lov är ingen av mina hundar skottberörda. Hästarna är också tämligen coola. Loke kan vara lite spattig, rycka till och jogga några steg när han ser fyrverkerierna, men eftersom de andra mest är fundersamma så lugnar det honom också. Jag brukar gå ut när det smäller som mest och göra det till en ganska mysig happening ändå. Massor med morötter och äpplen. Visserligen bor jag på landet, men det är nog nästan lika illa. I fjol small det som om vi var mitt i ett krig. Det bara dundrade kring oss och himmlen var helt upplyst. Det är ganska öppet och platt så vi såg fyrverkerierna i Vänersborg och Trollhättan. I vilket fall är det ganska handikappande, för om vi är bortbjudna får jag åka hem så jag är i tid till  tolvslaget och sedan får jag åka tillbaka efter att det värsta gett sig. Man vill ju inte att djuren ska vara ensamma hemma. Oftast har vi dock folk här för enkelhetens skull.


Just i år är det ännu mer tursamt att hästarna är sansade (peppar, peppar)  då det är väldigt halkigt i stora delar av hagen. (Den hårdgjorda delen.) Börjar de springa eller kasta sig där det är isigt, kan det ta en ände med förskräckelse. Hoppas att regnet tar bort den sista isen i morgon. Det har gått hårt åt den idag i alla fall.


Förresten. Hur fasen kan det vara tillåtet att sälja och smälla raketer? Det finns så många aspekter på det tycker jag.

Djuren förstås. Både tama och vilda. Så mycket ångest för att vi ska titta på när det lyser och smäller...

Alla människor som också är rädda för smällar och höga ljud. Kanske man har erfarenheter av krig eller andra explosioner.

Miljön. Kan aldrig vara bra för miljön.

Brandrisken.

Och så skaderisken för människorna. Varje år skjuter ju barn, ungdomar och vuxna av sig fingrar och ben...

Här kommer en liten länk ang skador smällare orsakar människor. Vill varna för att det finns bild bl.a. på sönderskjutet ben, så ingen tvingas se något man inte vill.  http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=19038




Här kommer några bilder på ett par av mina sömntutor. Jag tar det som en komplimang att de kan ligga kvar när jag kommer servar dem. Att de kan sova vidare...



   





  






   





 





    





   






   




  

 


Av Ann-Louise Ryrvik - 28 december 2012 23:35


Idag har jag varit upp till Värmland för att fira en av mina storebröder som fyllde jämnt. Normalt sett är ju det hur mysigt som helst, men nu har man en liten en. En liten Erik som är som ett kvicksilver. Han är överallt, går knappt att få fatt på honom och så fort man fått fatt på honom, ja då slinker han iväg igen, snabb som en iller. Allt i turbofart och med enorma ljudeffekter om det är något som hindrar. Detta i kombination med att min svägerska har värsta fina ordningen&redan och massa prydnadssaker från golv till tak speciellt nu på jul var förstås inte helt lyckat. Julgran, tomtar, ljusstakar ja allt. Så himla fint och i ordning. Stackars Erik löpte ju amok! Här hemma har han bara sett två tomtar i tyg som står på bänken i köket. Vet inte ens om han har sett dem. Inte undra på att det var mycket att utforska.


Nä, nu är jag lite taskig. Erik är enormt charmig, glad och gullig, men det är ju inte så att man får sitta stilla något, man är bara en statist. Man är där, men gör ingen direkt insats. Att föra en konversation är i stort sett ogörligt eftersom man inte är på samma plats mer än i några sekunder. I matsalen, i köket, upp i trappen, i matsalen igen, i tv rummet, i köket, i trappen, i matsalen, i trappen.... allt till ackompanjemang av "Erik! Erik!! ERIK!!!!" . Inte den! Akta granen! Försiktigt med vasen! Hela tiden hack i häl, redo att fånga tappade saker och rädda vältande föremål. Förutom att inget ska gå sönder och inga skåp och lådor ska gås igenom, så ska det vara hyfsat lugnt så att resten av gästerna kan ägna sig åt varandra och ha trevligt. Min svägerska har en underbar liten hund också. En hund som Erik naturligtvis vill klappa, men hunden är väl måttligt road. Då gäller det att som förälder se till att hunden inte blir klappad, jagad eller trängd.  


För mig är det otroligt viktigt att man har koll på sina barn. Jag uppskattar själv inte när föräldrar släpper sina barn vind för våg och de är överallt, knackar, repar, tappar, slår, kletar och jagar djuren (eller ännu värre saker som hänt t.ex sparkar). Men det är klart det är väl så olika från person till person och familj till familj hur man tycker och hur man vill ha det. Det är inte så kul att passa och jaga hela tiden. Det hade varit mycket roligare att sitta ned och prata, men nu är det som det är och det är bara att gilla läget. När Gubben är med annars, så brukar vi köra skift. En jagar och en är social och sedan byter vi. Det funkar fint.


När klockan blev eftermiddag beslöt jag mig därför att dra hem över igen. Jag skippade att sova kvar även om det hade varit hur mysigt som helst, men det blir ingen ro. In med tre schäfrar i huset också varav en strax är i löp.... Nej tack! Lite glädjande var att jag körde från gissningsvis -15 grader till betydligt varmare temperaturer. Det var en fröjd att se hur temperaturen successivt steg tills den kom på 0 här hemma. Jag är inte gjord för kyla. Jag mår fysiskt illa av köld. Så fort det drar på noll och varmare så blir jag som en ny. Gladare, får kraft och energi. Skumt!



Väl hemma igen så la jag mig för att Erik skulle somna. Åh så skönt det var. Sängen var extra varm och skön. (I går kväll var några kompisar här. Det blev sent och när de åkt tog de vanliga sysslorna vid med hästarna. Somnade väl bortåt tre och sedan vaknar Erik halv fem...) Gissa om det var MOTIGT med STOOORA bokstäver, att gå upp, sätta på sig kläder och gå ut till hästarna !??!? Bära 100l vatten, mocka efter fyra "bajsmaskiner", fylla på med ny saltsten och sedan förstås kel. Det lustiga är att det inte låter så muntert, men det häftiga är att kommer man bara ut till vännerna så hamnar man i harmoni. Man blir glad, avslappnad och tiden saknar betydelse. Det är som om det är ett eget universum ute hos dem. Det är som att bara vara i deras energifält tankar över energi och välbefinnande i kroppen. Nu när jag kom in är jag dock hur pigg som helst. I o f s kanske det är mindre lyckat. Jag borde gå och lägga mig och inte sitta här och blogga. Nåväl. Snart så..




Några bilder från igår...



     




Av Ann-Louise Ryrvik - 23 december 2012 19:32


Så då var man inne igen. Nu har alla djuren fått sitt. Hundarna har fått sitt käk, katten har fått sitt. Danny II och hans gäng har fått sitt och cikliderna har fått lite rödspätta.

Hästarna har fått extra mycket halm, nytt vatten och har faktiskt två balar att tugga på. En bal i höhäcken med nät över och en som står på marken bara att glufsa av. Det är med tanke på snöstorm och kyla.

Jag tror att alla mina pojkar kommer att ha en ganska skön kväll.


När jag höll på och halmade som  mest skuttade en liten mus upp ur storbalen där jag stod. Den satte sig på toppen av balen, 4o cm från min näsa. Där satte den sig och putsade sig. Jag blev helt perplex. Stod och tittade på den. Den var så fin. Alldeles vit under magen, guldbrun på ryggen, små pepparkornsögon och små, små söta öron. Hen tittade på mig och jag tittade på hen. Det var nästan magiskt. Tänkte att detta är ju ett jultecken om något. Vet den om julefriden och att den eg inte inträder förrän i morgon... Tänkte förstås ganska snart på att den hade varit skoj att få på bild. Öppnade jackans dragkedja för att plocka fram telefonen ur innefickan. Musen satt kvar. Jag fick fram telefonen. Knappade in koden för att låsa upp. Lyfter den för att fota - och då skuttelitskutt... den hoppade till andra änden av balen. Stannade och tittade på mig igen och sedan drog den ned bakom den och var borta. M.a.o ingen bild :-(. 

Jag tror nog inte att den visste om julefriden, utan den var nog van vid att hästpojkarna brötar runt ganska rejält därinne och fattade nog först inte att jag inte var någon häst :-). Nå söt var den i alla fall.


När telefonen ändå var uppe tog jag några bilder på en snöig Loke.



 





   

    






    

Det är inte mycket värme som strålar ut från pälsen!!! Snön ligger kvar som ett lock.




 

God Jul önskar vi er! Och ett GOTT SLUT när vi ändå håller på ;-)!


Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se