Johan hade en muntlig redovisning i skolan om något valfritt ämne. Det blev om schäferhunden förstås, till mammas stora och stolta glädje =D . Med powerpoint och hela kitet.

Han ramlade då över denna som jag nog sett, men glömt. Vi fick en intressan diskussion om vad människans vridna psyke skapar i elände.  Här är den om någon skulle vilja se...

Jag är av den åsikten att utsällningar skulle vara förbjudet. Ska det få finnas så ska det vara avancerader arbetsprov och mentaltest i kombination. Så fort det bara gås på utseende bär det åt helvete. Tester har ju gjorts där det visar att vi dras till det "extra" och "udda". Premieras då det lilla extra såsom lite kortare nos, brantare rygg, bredare skalle, längre hår... ja då startas det att avla på det. Det som sticker ut premieras ännu mer och så håller det på tills det blir en freakshow. Ett ideal som inte fungerar. bulldoggar som inte kan föda naturligt, schäfrar som är så långt från brukshund man kan tänka och mopsar som inte kan andas.

Kolla bara vad gäller kvinnor och deras läppar. Det har gått så långt att det är näbbar numer. En som inte har varit med i "resan" kan bli helt perplex. Hur fan blev det så? Kan någon tycka att detta är snyggt? Det är sjukt! Är man inne i världen så har det ju blivit ideal, normalt och eftersträvansvärt.

Jag tycker det är allright när det gäller människor. Vi får skylla oss själva - men ge fan i min schäfer ;-)!

(Det finns ju värre också bl.a en dansk med någon "fantastisk valp" som raglar fram i en hundgård. Hittade den inte på youtube. Gör jag det så kommer den kanske...)

En riktig skitdag idag. Jag tar inget ansvar för stötande av känslor idag. Antagligen får jag äta upp detta med bajsskopa sedan, men nu skriver jag ohejdat och rakt ut. Kanske redigerar och behärskar mig lite innan jag trycker på skicka ;-)

I morse gick jag igång efter att ha sett (till slut) filmen på hunden i Brunnsparken. Jag har inte orkat eller riktigt vågat se den. Med tanke på alla kommentarer och rubriken där det varnas för starka bilder så tänkte jag att detta vill jag inte ville se. När jag sen hörde på nyheterna att det inte blivit några skador förutom skrapsår (och i media är det verkligen YTLIGA för kan de skriva avbitna ben och blodslamsor så gör de det för att få sälja mer) blev jag skeptisk till det hela. En såpass stor hund som biter ett barn på riktigt åsamkar ju rejäla skador. Nu tog jag mig i alla fall mig i kragen och tittade. Jag blev helt perplex! Va!???! Fattade inget. På filmen syns en rottis som kampar i kläderna på ett barn och en massa människor som drar åt varsitt håll. Rottisen är inte det minsta arg. Vill tillbaka och "leka".

Naturligtvis får det inte hända! Barnet blir förstås skräckslaget och kanske skrämd för hundar för all framtid, så också människor som finns runt omkring och som inte förstår vad som händer. Det är naturligtvis ägarens skyldighet att undvika situationer där sån kan hända. Har ens hund lätt att gå i kamp och lätt att reagera på häftiga rörelser som spring, hopp, någon som vänder sig om snabbt eller snubblingar måste man hålla avstånd. Att hundvakten lämnade platsen efteråt kan man misstänka och hoppas berodde på chock och kanske skam. Mycket olämpligt dock. Det som dock gör mig MEST upprörd och förvånad är all hundmänniskor som är chockade och tycker att detta var något konstigt. Människor som själva har hund och umgås i hundkretsar verkar tycka att hunden är aggressiv, galen och beter sig underligt... Har man inte träffat en HUND utan bara lobotomerade utställningspälsar?

En hund är en hund är en hund. Hur go´a, gulliga och mentalt stabila de än är så måste man som ägare vara med och försöka förutse och se till att inget händer. De är djur! Och med det vill jag eg. säga att de är så mycket bättre än människor, men de är inte människor. 

Jag tycker synd om hunden - undrar hur det gick för den sen....

I morse var hovis här. Han stod på gårdsplanen perfekt just-in-time, när jag kom hem. Jag är förunnad med världens bästa hovis. Han kommer alltid när man behöver. Han kommer alltid när han har sagt. På minuten och alltid med ett gott humör. Inte helt vanligt inom skrået. (Ursäkta men jag har lite fördomar.) Han verkar hästarna bra och de gillar honom. Han är alltid snäll och vänlig med dem. Med andra ord så är jag mycket rädd om min hovis.

Skönt då att hästarna sköter sig bra. Alla var väldigt avslappnade och förnöjda.

Mina pojkar går barfota. Jag har skott dem ibland vid behov. Nu mot vintern skor jag inte av den anledningen att de går på lösdrift och blir det halkigt kan jag inte brodda pga skaderisken om de busar. Att ha skodda fötter utan brodd i halka är livsfarligt så det vågar jag inte. Vad som är fint är att deras fötter - peppar, peppar, ta i trä och i allt annat - är fina. Hittills har jag klarat mig utan hovbölder, WLD och elände. Detta till trots att jag inte är den bästa med att piffa och puffa med hästarnas fötter. Jag brukar eg bara titta över dem. Sånt här ska man egentligen inte skriva för då kommer gudarna att straffa en med grymma åkommor. 

Än lever hönätet också! Kors i taket. Inte en enda skavank än och det verkar som om de får i sig hösilage. Balen minskar och hästarna ser nöjda ut. Hade det varit för svårt hade de säkert endera haft sönder nätet eller också så hade de väl gått iväg och betat på gärdena, men det gör de inte. Ja, ja återstår att se.

Här kommer en bildbomb på skimmelpojkarna vid höhäcken. Loke låg raklång och snarkade i huset.

Vad ska detta vara bra för? tycks Milou tänka.

Sötaste nyfikne Fnasket

Sammetsmule!

Sallemannen bearbetar nätet

Milou

Jag bara älskar Fnaskets profil

Ja, nu är verkligen hösten här. Bästa höbonden var här med ett par hösilagebalar och hästarna är glada.

Han ringde i morse och sa att han var på väg. Jajemän, sa jag. På med jacka å stövlar och sedan ut. Ute grabbade jag tag i mitt fina, vita, nya hönät och en kniv. Jag använder en tandad grillkniv till att öppna hösilagebalarna med. Vassa som bara den är de och det går så himla smidigt. Greppar bra och inget gnuggande med moraknivar.

Jag var fylld av förväntan och en viss oro för att introducera detta nätet till hästarna. Hur skulle det gå? Skulle de slita det i stycken? Lite väl dyrt för det...1895 kr plus frakt....

Jag hade min röda arraksjacka på mig, vilket jag inte vanligtvis brukar ha och kände att kniven var lite stor. Får inte tappa den tänkte jag och knödde ned den lite i spänt på högkant i fickan. Nåväl, öppnade för bonden och medan han ställde undan ena balen så började jag förbereda för den andre. Den som skulle ha nätet på och sedan in i höhäcken. Fyra hästar sprang runt  i, på och nästan över traktorn i sin glädje över att få käk. Någon tänkte bryta sig in i den avställda andra balen medans bonden backade undan. Inte bra om det blir hål i den också ifall det blir varmt. Jag jagade bort dem från den och återvände. Lite stressad för att försöka hitta botten på nätet och skynda mig för att bonden skulle slippa vänta. Böjer mig hastigt ned för att rätta till och lyckades på något sätt få kniven att gå igenom jackan, genom ridyxorna och in i mitt lår. Aj, vad det stack till och kändes konstigt. Jäklar - kniven! Den åkte ur benet när jag reste mig.

Sen är människan, eller kanske bara mitt psyke underligt. Man skadar sig och låtsas som inget. Rafsade bara åt mig nätet igen. Det var inte läge att stå och hänga över det och försöka få till det (vilket för övrigt verkar tämligen krångligt nu när jag såg hur formsytt nätet var och när man som jag har en annan människa som väntar och som har annat att göra än att titta på mig när jag håller på med mina "fjållerier"). Jag kikade ned på mitt ben i smyg. Där bubblade det ut ljusrött blod. Oj då! Jag använde nätet som skydd och dolde vackert min belägenhet.

Höbalen blev iställd, bonden blev utsläppt, jag drog nätet över balen där den stod i höhäcken. Drog sedan ett snöre runt i botten. Innan jag gjorde det tog jag först ur en del hö och la ut så de kunde stilla den värsta hungern och nyhetens behag innan de gick i kast med att försöka lära sig detta nya sätt att äta.

När detta var gjort gick jag in, tvättade händerna och sedan kollade jag benet. Det hade slutat blöda och hade dragit ihop sig som när man kör en kniv i en jelly ni vet. Det blir som ett streck, men annars är allt intakt. He he kanske beror på att man är som jelly fniss. Torkade lite pliktskyldigast med en bomulltuss över jacket. Det gick nog fint. Att det blödde puttade nog ut alla bakterier. Frågan kom upp om stelkrampsspruta. Har ingen aning. Borde kanske ta en till.

------------------------------------------------------------------

Nu på kvällen när jag kvällsfodrade så kollade jag till nätet. Än är det helt! Jag har dragit ett spännband i botten också så att det ska sitta kvar runt balen. Får se hur det ser ut i morgon... Om det funkar så tror jag det blir jättebra. Mindre svinn och sen så kanske hästarna håller formen bättre. De är ju lättfödda mina pojkar.

Avslutar med ett par goa bilder på Erik iklädd pyamas som "badar" i den rena tvätten :-)

I går var de på G mina kära hästar. Efter att ha stått i stort sett orörda i två veckor pga alla möjliga och omöjliga orsaker, så var de nu rejält sugna.

Loke fick busa av sig lite själv innan. Han har satt vinterpäls och börjar se mer ut som en jättekanin. Lerig som bara den var han också, efter att ha farit runt på gärdena. De är rejält blöta efter monsunregnet som har rått här den senaste tiden. (Desto gladare blir man för den sol som skymtades igår, för idag regnar det igen.)

Det blev lite rida, efter att ha fått borsta ett tag. Nu börjar det bli jobbigt. Ja inte så att han är besvärlig utan tvärt om. Han lyssnar på mig, försöker göra det jag vill. Problemet är att jag blir då osäker att jag gör galet. Känner jag rätt? Tränar jag honom fel? Han känns som "rätt och oförstörd" och allt jag gör kan bara göra det sämre. Kanske rider jag bort honom från det rätta och gör honom sämre!!?! Detta mitt ständiga dilemma. Är lite avis på de som "bara rider och inte tänker". Blir det tokigt så märker de det inte ändå och skulle de märka det så rider de oförtrött vidare och försöker göra om.  Nåväl, med tanke på hans päls så får han väl vara försökskanin. Han ligger ju snäppet framför Salle så han får vara föråkare ;-).

Sen var det Cazals tur. Som en "höstvind kom han indansandes en septemberförmiddag med en..." nä han hade inget höganäskrus i en svångrem runt halsen, men väl en annan överraskning i beredskap. Jag vet inte om han sysslat med observationsinlärning eller om det berodde på att han var allmänt yster och glad åt situationen. Så fort han kom in till mig och svängde runt bjöd han på en stegring allan! Rakt upp och jättefint. Jag har aldrig haft för avsikt att göra det med honom, men nu när han föreslog det själv så... Nämen så duttig du är tyckte jag förstås och så fick han ett äpple. Schysst tyckte han och sedan var det igång. Fick ett gäng på raken tills han tyckte att det var för jobbigt och testade om inte ligga var lite bra också.

Han var rent allmänt på ett fantastiskt humör. När jag stod och grejade med pryttlar, ja då gick han ut på ridbanan och satte sig. I den vanliga träningen var han helt avslappnad och förnöjd.

Han har en liten egenhet när han slappnar av och blir lösgjord. Han stönar. Stönar, grymtar, stönar.... Tack och lov är det långt till grannar annars hade det kunna bli jobbigt ....

Försökte ta någon bild med telefonen, men det gick sådär...

Sallemannen har en riktig älgmule. Bäst att passa honom, nu när det snart är älgjakt ;-).

Tack å hej, leverpastej! 

Söndag 23/9 -12. Det har varit väldigt mycket Liseberg denna sommar. Johan har guldpass och han har både åkte dit med kompisar, med kusinerna och ibland har han fått dra runt på mamsen och lillebror. Så blev det denna gång. Vi hade pratat löst om att åka denna helg, men sen blev det definitivt bestämt väldigt snabbt. Johan har varit lite krasslig så det var hans form det hängde på. Formen var prima och vi fick en jätteskoj dag tillsammans.

Påpälsade till tänderna var vi och det behövdes. Ialla fall först på dan. Sedan blev det hur varmt som helst. Då var det kläder av. Och sedan på kvällen då var det så kallt så då räckte inte ens tjockjacka och halsduk för att inte frysa.

Här kommer en bildbomb när Erik åkte Lisebergshjulet för första gången. Han var salig. Samma gällde farfars bilar. Det gillade han så mycket så han vägrade att släppa ratten. Jag fick dra loss honom, till personalens stora förtjusning.

Buhäää och blähääääää en sån tråkig helg!

Efter att ha jobbat fredag förmiddag och sedan varit förbi goa Emma för fika, åkte jag hemöver i tron att här skulle ridas, katarellpromeneras och sedan slappa i min ensamhet eftersom Gubben och barnen skulle iväg på kalas. Men tji fick jag. Började frysa så förskräckligt. La mig på sängen för att bara vila lite, det hade ju varit regnigt och ruggit under dagen. Ett täcke på. Brrr... Ett täcke till. Brrrr.....Ytterligare ett täcke. Och det var det. Jag har legat till sängs sedan dess och det är först nu söndag em som jag är på benen något sånär.

Jäklar skumt. Bara frossa, ömma muskler och allmänt tjyvtjockt. Som värst i går och i natt, kunde jag bara vända mig från sida till sida i sängen och gny.

Hur tråkigt var inte det då när värsta fina helgen med sol och underbart väder inföll :-(. Tack och lov för underbaraste hundarna som troget ligger bredvid i sängen. När helst man vaknar upp ur "koman" och sträcker ut en arm så känner man en hund. När jag byter säng - för ryggens skull - ja då följer hundarna med dit och lägger sig.

Veckan som varit har dock varit bra fram till detta. Här kommer lite bilder. Många har varit på facebook, men ni som sett dem får väl blunda :-).

Morgonkaos hos familjen Ryrvik. Ett mysigt kaos!

Och när man ska iväg uppstår nästa problem. Johan - en vänstersko, Jag - en vänstersko, Gubben - en vänstersko!

Det är Zack-apan som bär runt med dem. Tydligen mest högerskor. Då är det bara till att börja leta; Var f-n är högerskon?!??

Under veckan träffade jag söta Ålga lite extramycket. Matte var lite skral så jag gick ut ett par dar med henne. En trevlig bekantskap!

Det var nästan i farozonen att jag skulle smita iväg med henne och helt enkelt SNO henne ;-)  

Jag är så lycklig så länge det blommar i rabatten, och än gör det det.  

 Det har varit en bra vecka även ur hästsynpunkt. Synd att slutet av veckan förlorades för jag var i ett gõtt stim....

Detta med djurparker är ett tveksamt ämne. Djur skall vara fria i sin naturliga habitat. Samtidigt så finns det bra saker med djurparker också. Framförallt barn men också vuxna får se djur på nära håll. Förhoppningsvis blir mar mer intresserad av dem och bryr sig mer om arternas öde. Har man tittat in i en elefants ögon eller betraktat en giraff som högrest och ljudlöst spankulerar fram, så tror jag att man kommer ihåg det och blir mer benägen att ta hänsyn till dem och bry sig.

För några år sedan var jag i Syd-Afrika. Bl.a till krugerparken och tittade på det fantastiska djurlivet. Så imponerande. Många händelser satte sig oförglömligt i minnet som den natten vi stötte på två giraffer som slogs i  mörkret, lejonhannen som låg alldeles nära i buskaget och tog siesta och förstås familjen noshörning då t.o.m kände mig lite darrig....

Jag tror nog dock att allara mest omvälvande var när vi vid en annan park i Johannesburg fick klättra upp och mata en giraff, mata strutsar eller när vi fick gå in till en kull lejonungar. Så onaturligt men så fantastisk. Detta att ge mata är något alldeles fantastiskt. (Känns lite sjukt egentligen undrar varför!? Kan det vara för att dela mat är en vänskapsgest oss människor emellan och att vi då känner gemenskap med djuren...)

Helt onaturligt i alla fall. Jag försöker rättfärdiga mig själv och mina zoobesök med att dessa djurindivider får offra sin frihet och sina liv för att vi förhoppningsvis ska få större förståelse och respekt för dem och kanske så småning om rädda deras arter...

 Först var vi in på  Borås Tropikhus och sedan på  Borås djurpark; Här kommer lite bilder;

En grön mamba. En sån stackare körde jag ihjäl med bilen i Syd-Afrika...

Glasögonkobra

En leguan med skön inställning :-)

Vacker!!!!

Såna här hade de inte några av i parken...

men såna här...

Ett vilt, frigående kattdjur ;-)

Katten hängde på tills vi närmade oss de stora kattdjuren - då såg vi den inte mer...

Ett av mina favoritdjur.

Buffel

Det är lågsäsong och vi var där i slutet av dagen så vi var nästan ensamma. Det gjorde att djuren verkade observera oss mer....

Äppelkäkande björn.

Värsta skräckinjagande vrålen stod dessa för. Värre än värsta björn, lejon eller dyl..

Det fanns inga "skrikapor" i denna del av parken och Erik var för trött för att göra en insats...

Hyenan - en nyhet i parken

Bongoantilopen stirrade på oss...

det var andra som stirrade på oss också ;-)

Tack å hej, leverpastej!