Eftersom det är länge sedan jag bloggade, så har det hänt grejor. När vi köpte vårt hus för ungefär 16 år sedan, ville vi köpa hela gården. Vårt hus var byggt senare och en bit från gamla bostadshuset (som stått tomt länge) och stall och andra uthus.Gamle ägaren ville inte sälja allt. Han tyckte att det var roligt att hålla på i skogen och stallet var uthyrt till en man som födde upp halvblod. Dock har det alltid varit meningen och vi har alltid fört en dialog. Så i somras drog det ihop sig och strax innan jul skrev vi papper och fick tillträde den 20 december. 64 hektar (12 ha åker).

Hurrey! Efter alla år.

Till våren är det dags att kavla upp ärmarna och börja greja. Riktigt vad vi ska göra av och på gården är inte klart än. Planerna är omväxlande stora och små, snäva och spretiga. Vi får se. Nu har vi i alla fall alla möjligheter och gott om utrymmen. 

I första läget är det till att ta itu med det mest akuta. Det är lite tak som ska bytas, gräs som ska från väggar och så måla....

Här kommer några bilder.... De är från i höstas, men de är finare än nytagna eftersom det är inte så vackert just nu när det är grått, grått och grått....

Jag bara älskar vägen upp till (här ned från) gården. Den böljar så vackert.

Hundarna utanför ett av uthusen...

Boningshuset har stått tomt länge. Att renovera så att det fungerar som bostadshus igen blir nog för dyrt. Vi funderar på att fixa till det viktigaste och ha som kontror och ev. fikarum beroende på vad vi ska göra där.

Gården är full av stora askar. Underbara träd som ger en speciell känsla. 

Stora uthuset. Lada i ena änden....

och stall i andra....

Ladan är ganska rymlig. På bilden syns knappt halva. Vi funderar på att riva ut hötorken, täta väggarna och göra någon form av inomhushall, så jag kan ha hundkurser även vintertid och när det regnar.

Loke är inne och testar stallet. Det finns sju boxar och en spilta. Eftersom det inte är aktuellt att mina hästar ska stå på box, kanske jag inhyser andra djurarter där, har dem som sjukboxar och/eller boxar till kursdeltagare på hästkurser.

Små askar (askträd) växer mot en vacker fond

Omgivningarna är fantastiska...

Gott om ädla lövträd.

Här var förr en hästhage, längre bort ser man en granne.

Gårdsplanen som är grusad, men som vi får piffa till...

Det om det. I alla fall just nu. Vi kommer säkert att återkomma och skriva om vårt arbete med gården här på bloggen.

Hej svejs!

Tyckte nog att jag var bra klyftig nu... ha ha. Ville börja bums och se där, en klementin och första uppdraget är löst. Inte så kreativt och oförutsägbart men jag är igång :-).  

Detta har jag funderat på många gånger men det har aldrig blivit av. Jag är ju ingen fotograf, men va tusan. Strunt sak samma. Luften är fri och jag vill testa detta. Sen att det inte blir några underverk kanske, men det kan bli en kul upplevelse och kanske en kick i baken att ta tag i min blogg.

Skulle ni vilja komma med glada tillrop och tummar upp så gör inte det ont heller.

Nu kavlar vi upp ärmarna och dammar av kameran =D

Idag var jag och Erik och vinkade av Peter och Johan. Peter skulle till Asien på konferens och jobb, och Johan passade på att hänga med. När vi lämnat av dem åkte vi till Universeum.

Ett perfekt ställe att aktivera en 3,5 åring på. Redan vid parkeringen syntes att det var mycket folk där, men Erik var inte mottaglig för argumentet att skippa besöket, utan det blev till att knalla in. Vi har tack och lov årskort vilket är perfekt så att man kan styra hur länge man ska vara kvar och att kanske välja att åka dit en annan dag istället. Extra bra var det i dag, då jag antagligen har gjort mig olycklig om jag varit kvar.

Jag började nämligen irritera mig redan vid "linbanan" upp. Redan där trängde sig folk. Vi väntade och lät andra ta den första linbanan. Medan vi stod där och väntade själva kom fler och fler. Sedan var det till att knö, för alla rusade fram, förbi och vi höll på att bli bortknuffade från den också. Jag har själv inga som helst problem med att pressa mig fram fysiskt med tanke på min kroppshydda och låga tyngdpunkt, men man gör inte så. Barn är en sak, vuxna en annan. Men ja ja. Jag bet ihop och gick vidare.

På väg ned från berget var det fullt i folk och ingen tar någon som helst notis om någon annan. Det är smalt och trångt. Ändå står man och pratar med varandra (om annat än vad som finns där) mitt i vägen. Vi står tålmodigt och väntar, väntar.. till slut blir det en liten glipa så vi kunde knö oss lite diskret förbi. Ja, ja...morr morr....

Nästa gång skulle vi ur en hiss på våning två. Vi stod längst in och istället för att de som stod och väntade på hissen vid våning två väntade och kollade om någon skulle av, så hävde de sig bara in. Vi kom inte av. Visst kunde vi ha skrikit till, tryckt oss förbi folket emellan och tagit oss ur, men så viktigt var det ju inte. Vi fick väl åka upp till fyran och sedan gå ned istället. Inga problem. Men ytterligare ett litet irritationsmoment.

Sedan in bland alla interaktiva experiment. Överallt "lösspringande barn" som knör, knuffas och mammor, ja faktiskt mest kvinnor, som står med andra mammor och pratar med varandra om ditten och datten. Som ett kafferep med syjuntan. Hur i h-vete är man funtad?

Jag lägger tid och engagemang i mina barn. De får uppmärksamhet, beröm och jag ser till att de lär sig vänta på sin tur, att de ger akt på andra barn så att de inte krockar eller puttar någon annan, att de delar med sig... Många av dessa "barnrastplatser" är värsta avträningen. För vad händer? Jo om de väntar på sin tur är det alltid någon som knör, puttar och går före. Om de delar med sig, tar någon annan allt....

Känns inte helt trevligt när ens barn tittar uppgivet på en, helt oförstående om vad som händer.... Varför gör de andra barnen så?

Eriks favoritgrej är när man ska få en kula att snurra i omlopp så länge som möjligt innan den rullar ned i ett svart hål och kommer ut i en låda bredvid. Han är helt salig. Ögonen tindrar. Även andra barn tycker att det är kul. Där rådde definitivt djungelns lag - oj förlåt, det hade varit mer välordnat i djungeln. Mammorna (gissningsvis) stod en bit bort och pratade  medans telningarna höll på med sitt. Stoppade andra barns kulor, tog alla kulorna så de andra inga fick, knödde sig före, bockerade möjligheten för någon annan att komma åt lådan där kulorna hamnar, kastade kulorna o.s.v Jag försökte titta på mammorna flera gånger utan respons, jag fick tillslut blanda mig i barnens förhavanden för det var en annan kille där också som heller aldrig fick något och med hög och tydlig röst säga att man får ta en i taget, att man får vänta på sin tur o.s.v Ingen reaktion från mammorna.

Tillslut var jag så jävla förbannad att jag fick med mig Erik därifrån innan jag fick total härdsmälta och sa eller gjorde något olämpligt som jag skulle få ångra.

Detta var inte första gånge heller. Och det kanske är därför jag går igång så. Allt som oftast på djurparker, nöjesplatser och andra barninrättningar träffar man på dem dessa bortkopplade mammor.  På Kolmården och Bamses värld i somras fick jag t.o.m rycka in och hjälpa personalen när några ungar betedde sig riktigt illa och farligt. Mammorna stod några meter bredvid och pratade och brydde sig inte alls.

Johan tyckte det var så hemskt att han redan innan gått därifrån. Han var helt i chock över hur de betedde sig. 

Jag tycker att om man har skaffat barn så får man engagera sig i dem! Bry sig om vad de gör, uppmuntra dem, bekräfta dem, prata med dem, se till att de lär sig hur man interagerar med andra människor inte bara stjälpa av dem. Är man ute bland andra människor så kan man inte bara släppa barnen vind för våg utan man får släppa sitt ego och sitt självcentrerade liv!

Så om du är en sån! Skärp dig!!!

Inga dinosaurier nu utan mammutar........

och en papput!

En liten hydda man kunde gå in i och sätta sig på bänkar med renskinn....

Och så fiskar förstås.....

Brrr...

Ännu en kall dag. Den femte i ordningen tror jag. Jag gillar det inte. Hela jag stelnar och jag vill bara gå i ide tills det blir bättre tider. Tack och lov för elfilten. Den är på hela nätterna och täcke ovan på den också. (Och nej, jag har det inte så kallt i huset :-) ha ha, Jag fryser ändå. )

Hästarna ska ju ha sin omvårdnad ändå, men mycket mer blir det inte. Hörde det ska bli plus om några dagar och då jäklar.

Inget ont som inte har något gott med sig. Dagen vigdes till kontorsjobb. Det är hur mycket som helst att göra nu inför årsskiftet så jag blev sittande fram till midnatt.

(Därav detta aningen krystade inlägg. Jag har dock som avsikt att ta tag i bloggen igen, för hundrasjuttioelftegången, så jag fick väl skriva lite i alla fall.) 

Godnatt! Nu ska här sovas och drömmas om bättre och varmare tider :-).

Vilket underbart väder vi har. Idag har det varit strålande sol och bortåt 7 grader varmt. Det har lugnat sig lite på jobbfronten så jag passar på att göra sådant som är eftersatt och lite inför julen. 

I morse kom bästa hösilagebonden med ett par balar. Med den halva jag har kvar kommer jag att klara mig över i alla fall jul men kanske också nyår.

Sedan tog vi tag i grusvägen. Det myckna regnandet har skapat stora hålor och vägen har varit som en puckelpist. Johan och Erik som är jullediga från skolan hjälpte till. Det blev några vändor med hinkar och bilen, men det blev himla bra.

När vi tyckte att det dög, så åkte vi ut till gården och kollade om någon av granarna som L-O huggit ned skulle funka som julgran. Vi var inte riktigt rustade för skogen som var som ett träsk. Erik hittade en som han ville ha och vi tog med den hem även om den var långt från perfekt. Vi får se vad lite glitter och kulor kan göra.

Ha en trevlig kväll!

Alla erfarenheter man gjort, alla händelser man varit med om, alla djur och människor man mött påverkar oss till de vi är idag. Så är det för oss alla. Ibland är det medvetna händelser eller situationer som t.ex längre utbildningar, kurser eller trogna vänner, medan det ibland är det mer omedvetna saker, tex en person man passerade på en gata, ett nyhetsinslag man sett eller en konversation som man hört.

Jag är inte samma människa nu som jag var för en sekund sedan.

Vissa möten eller situationer har lämnat mer spår och påverkar mer än andra. Dessa kan i sin tur ha berett väg och varit förutsättningar för vidare utveckling och för nya tankar vid nya möten. De är en förutsättning för vidare utveckling. Som byggklossar i ett torn, eller stenar i ett byggnadsverk. Inte heller är det bara ”goda möten” som påverkar. Det är bara ett fåtal människor genom mitt liv som jag tyckt illa om och som jag mått dåligt av i mötet, men i förlängningen har de har faktiskt gjort mig till en bättre människa.

Några situationer som påverkat mig mycket i min barndom:

1, Jag kommer ihåg en situation, en vinter, då jag måste ha varit fyra- fem år. En lösspringande svart hund med vitt bröst sprang på vår gård. Min pappa var jätteupprörd. Inte för att hunden sprang lös på vår gård, utan ”jag förstår att den stackars hunden inte vågar gå hem nu, den kommer få mycket stryk….” och så en harang med ”en elak gubbdjävel”, ”man kan ju inte straffa hunden när den kommer hem, då vill den ju aldrig gå hem igen”, ”skulle göra likadant med gubben” och en massa svordomar. Att jag kommer ihåg det så väl och att det har etsat sig fast så hårt är var nog hans ilska, sorg och vanmakt. Han gjorde vad jag vet inget av sina hot att vedergälla, men han påverkade i alla fall mig djupt i mina värderingar. Jag tror att det var den stunden som väckte min förståelse för djurets perspektiv och faktiskt första steget kring inlärning. Och att det är människan som är problemet om djuret inte vill vara med.

2, Pappa hade haft en schäfer när han var ung som hette Ray. Han pratade sällan om denna vovve som varit hans stora kärlek och bästa vän i hans ungdom. Antagligen för att det var för smärtsamt. De gånger han gjorde det så berättade han hur klok hunden var och hur stor hans sorg hade varit när han mist honom. Så stor att han aldrig mer skaffade någon hund. När jag själv sedan skulle skaffa min första hund var valet enkelt. Pappa hade rätt också. Inte en enda gång har jag ångrat mina älskade schäfrar, som varit precis lika fantastiska som hans Ray. Inte undra på att man har tre stycken idag ;-9.

3, Min morfar var också en stor djurvän. Han hade haft hästar hela sitt liv och han berättade ofta om sina kära hästar. Han såg dem definitivt som individer med egna känslor och önskemål. De var hans arbetskamrater i skogen och på åkern. Han berättade ofta om vikten av deras skötsel och att det skulle behandlas väl. Att deras välbefinnande kom först. ”Var man utsliten, kall och hungrig efter en lång dag i skogen, var det ändå hästen som skulle ha sin skötsel först när man kom fram till skogshuggarstugan. Hon skulle torkas med halm och filtar, borstas, ges mat och vatten. När alla göromål var klara och hästen var tillfreds, då kunde man själv gå in göra eld, torka sina kläder och ordna med mat. 

Baga hette hans absoluta favorithäst. Hon och han var som ler och långhalm. Han berättade om hur de busade med varandra.  Han kunde reta henne och hon nöp honom tillbaka. Han berättade alltid om henne med stor kärlek.

Av honom lärde jag mig att hästar kan uttrycka sina åsikter och att det inte är något konstigt med det.  De är också oberäkneliga, speciellt föl och det enda att göra är att försöka undvika att stå i vägen och att reta dem.  Hästar kan sparka och bita. Det är så det är.  Ingen värdering i det.  När jag blev lite större typ 6-7 år och började springa hos grannarnas hästar, hände det att jag kom i kläm.  Jag blev sparkad, biten och omkullputtad. Det var ingen idé att gå hem och klaga visste jag. De hade bara sagt till att jag skulle låta hästarna vara ifred och sluta irritera dem. Jag älskade verkligen hästarna och ville vara med dem så jag sa inget, och det enda att göra var att försöka iaktta och anpassa mig. Att vara observant kring vad som var okey att göra, och vad de ogillade att jag gjorde. Det var trial and error. Många bulnader, lårkakor, skråmor och kanske en spräckt arm.

Idag backar nog de flesta föräldrar upp sitt barn till 100% oavsett hur det betett sig och yrkat på avlivning av  denna ”elaka häst” som sparkar.

To be continued...

Har du några extra tydliga händelser eller människor i din barndom som påverkat dig till den du är idag?