Sakta, sakta blir vi friskare och friskare men det har varit lite segt. 

Jag började pigga på mig i torsdags och fick för mig att rida. Var så sugen efter fem dagar bortrest och en och en halv veckas sjukdom. Vad händer då? På det mest snöpliga sätt, som jag inte ens vill nämna, ramlade jag av Salle. Absolut inte hans fel utan bara mitt. Landade på mjukt underlag och allt borde vara frid och fröjd, men när jag landade lät det som om alla ben i kroppen krossades. Det tog ett tag innan jag lyckades kravla mig upp från marken och jag trodde verkligen att jag hade krossat något. Så jäkla förvånad. Hur kan man skada sig så av ett sådant löjligt fall. I´m too old for this shit!!!!

Stackars Salle. Han såg så förvånad ut. Jag kommer ihåg hur förundrat han tittade på mig under min luftfärd. Vände direkt och kom tillbaka och nosade på mig. Sedan stod han där. Han trodde nog att det var någon ny shejpinglek eller nå´t fniss. 

Hur kunde det ta så illa? Jag tror att det är så här att jag har en låsning i ryggen. Antagligen är muskeln för kort. Landade rakt på och den fick ta hela smällen. Det som brakade var väl kotorna som hoppade rätt igen kan jag tro. I vilket fall ringde jag 1177 när jag kom in igen för det gjorde såpass ont och jag var så stel. Var lite fundersam om jag skulle försöka pressa eller om jag skulle vila. De ville skicka ambulans. Jag vägrade. Jag duschade och åkte till akuten, som inte ville veta av mig eftersom jag stod upp, utan bokade tid till jourvårdcentralen som tittade på mig på håll och skickade hem mig utan någon större undersökning. Kändes okey. Jag tror det bara är en muskel i ryggen fått sig en ordentlig körare. Jag har svårt att lägga mig, svårt att resa mig, ryggen är "trött" och jag kan inte sätta på mig strumpor och sån´t, men det går väl över

I vilket fall har jag efter att ha varit bortrest fem dagar och sedan sjuk en och en halv vecka. Haft ytterligare fyra dagars stillestånd och som det känns så kommer det att ta ytterligare några dagar innan jag är mig själv igen. Jag är gôtt frustrerad. Orkar inget fysiskt engagerande. Tur jag har fiskarna för mitt mentala tillstånds skull ;-). Att träna med dem är inte fysiskt ansträngande på något sätt.

I dag har världens bästa granne varit här med traktor och skopa och hjälpt till och rensat lösdriften. Perfekt. Jag, som då har problem att böja mig, har fått vagga vagn och titta på.  Det känns fint. Nu på kvällskvisten kostade vi på oss G&T och det gjorde susen för min rygg ;-).

Förkylningen, influensan eller vad sjutton det är, har sitt fasta grepp kring familjen Ryrvik. I natt var det en "guantanamo-natt", där jag väcktes ideligen av Erik som hostade som jag vet inte vad eller att han var allmänt gråtig och där jag där däremellan själv vaknade i värsta hostattackerna. Ja, ja, det går över, fast trött är man. Gubben är ännu sjukare ( -Dödssjuk! hälsar han här ;-) )så han får sova i eget rum för att kurera sig.

Det blir inte mycket med hästarna. Det blir titt, klapp och översyn och thats it. Över en vecka sedan, snart två, sedan det blev något ordentligt gjort. Men, men sånt är det ibland. I sådana lägen känns det bra med lösdrift. De sysslar med sitt. Käkar, leker o busar, avverkar timmer i skogen och sliter sönder hinkar och vattenhoar efter lust och behag.

I går hade tänkt mig en sväng till en brukshundklubb (Råhagen eller Uddevalla) och hade tärnat leverpastejen och packat väskan i bilen. Men när vi väl var ute och åkte så kände jag att - Nepp, det går inte. Orkar inte. Erik var med. Han var grinig. Jag var trött. Det fick bli en sväng in på Nisses växter istället. Skulle ju bara titta. Kom ändå hem med en hög fröer igen! Varenda år köper jag mängder av fröer. Fröer som jag aldrig sår. Tröttsamt. Å, så åker jag dit igen! Suck! Fast det är väl det som är optimism ;-).

Frampå eftermiddagen så tog jag mig ut en liten sväng med Zack. Ruta igen. Den var okey, men jag är lite rädd att jag ska strula till det för mig på något sätt. Jag har ett klent minne och kommer inte ihåg hur jag löste det i julas... Jag menar, så jag kan parera så inte beteendet glider åt ett icke önskat håll. 

Ingångar. Lite fritt följ. Kändes riktigt bra. Ingångarna är inte perfekta alla gånger, men han gör dem och jag kommer inte att vara lika nitisk. Man är ändå aldrig nöjd. Kommer nog att tänka lite mer summa kardemumma än pet, petelipet...

Tänkte köra lite grundfärdigheter och fick mig då en liten knäpp på näsan. Jag har gjort det alldeles för lite. Det tar lite för mycket tid att få fram önskad gf. Backa och hopp ligger jättehögt. Han är dock bildbar och på några pass har jag väl fått detta i ordning kan jag tro, men det måste dock göras. Skärpning i ledet och ordning på torpet!

Å så bollen på väg... :-)

Fiskarna fick sitt det också. Det är lättgjort. Började med limbo med Danny och vi jobbade lite mer med simma igenom ring med Gustav. Mer om det kommer så småningom på fiskbloggen.

Nu ska jag dricka klart mitt kaffe, snyta mig, pussa lite på Erik och så får vi se vad som händer sedan.

Ha en god dag!

Tråååkigt! Det är dag nr sex på förkylningen, visserligen bättre men det är ändå surt och irriterande. I morse hade jag goda planer om vad jag skulle göra under dagen. Jag skulle städa, jag skulle träna hundar och hästar, jag skulle gå på en låååång promenad, jag skulle handla och jag skulle hinna göra lite annat smått och gott.

Morgonen började med att Gustav följde mig varhelst i köket jag gick. När jag tittade på honom såg han ut att säga "Hejsan! Tjenare! Ska vi köra???? " med sitt kroppsspråk. Snacka om att läsa in mänskliga känslor hos djuren ha ha ha... I vilket fall, vad kan en stackars fiskmatte göra? Det var bara att tina lite rödspätta och plocka fram alla pinaler. Det var tredje gången med ringen i akvariet och det funkade jättefint. Gång på gång simmade han igenom för att komma till stickan, och några gånger simmade han på eget bevåg. M a o så är det väl där fokus får ligga i morgon kan jag tro.

När detta lilla pass var slut, var jag också slut. Erik, som också är sjuk, var lite kinkig så det blev inget mer gjort förrän nu på kvällskvisten. Då hasade jag mig ut och körde ett litet pass med Zacken. Jag hade fått två nya speglar av gubben - det är kärlek det - så de släpade jag ut. Blåste en del så det var väl ett vågspel men det gick bra. Blev bara lite ingångar och lite fritt följ. En del att göra där, men det finns hopp. Sedan körde jag rutan, vilket jag inte gjort sedan stenåldern ungefär. Fasen va fint han gick. Gott tempo och bra fokus. Jag var orolig ett tag att han fått fel associasion. Jag körde lite inne i julas och det verkar ha gjort susen, för det var en helt annan hund idag. Finns hopp.

På slutet vevade jag iväg en boll. Först hamnade den på parkeringen - suck. Andra gången hamnade den uppe i skogen där markägaren där hade tagit ned sly idag. Det blev ett rejält upplet för Zack. Det man kan konstatera är att han är envis i alla fall. Gött det. Ville inte ge sig innan bollen var hittad. Vad som var bra var att jag plockade in honom två gånger efter ett tag och skickade där jag trodde den hamnat på ett ungefär. Första vändan fick han den inte, men gång två då han tvekade en aning på att gå ut där - ja då fann han den. Mycket bra. Ibland har man gudarna med sig.

Tja, det blev inte mycket det MEN i morgon är en annan dag och DÅ!!!

Go´kväll!

By the way. Ikväll är det hundsnack på kvällsöppet ang träningmetoder. Har ni sikter och tankar - titta gärna och kanske skriv några rader på kvällsöppets facebooksida i ämnet! Alla röster är viktiga!!!

Tjing!

Hux flux visade det sig att det var fredag idag. Hade faktiskt ingen aning. Jag reagerade först när så många på radio och tv nämnde fredag. I början trodde jag att det var reklam för vad som komma skulle i morgon, tills jag insåg att det var för många gånger. Jag frågade gubben vad det var för dag. Säker på att det var torsdag och han säger fredag! VA!?? Grunnade och kom på att det berodde på att Johan var ledig från skolan i måndags och då blev hela veckan lite konstig.

Måndag kom vi hem så sent. Och på något sätt blev det söndag i mitt huvud.

Tisdag var jag hos världens bästa veterinär; Jörgen Junkergård på Solstadens smådjursklinik i Karlstad. Han är bara super. Väl värt att åka 17 mil enkel väg för. Passade på att väga Zack och han väger numer 36.4 kg, stora killen. Passade på att lägga en visit på Karlsta brukshundklubb. Där var det många som tränade, men vi smög oss till ett hörn och gjorde lite i alla fall. Nyttig träning med miljö och andra hundar.

Onsdag; Förkylning på ingång. Ont i bihålor och allmänt hängig. TTELAs artikel var i tidningen och på deras TV. Det gick inte så långt fram på dagen innan GT ringde och ville komma. Efter som jag var sjuk så kom de på torsdag.

Torsdag; Lite piggare. Jag var nöjd med att GT skulle komma. En intervju orkar jag med och ev. någon bild. När de väl dök upp så ville de filma också. Oj, den var jag inte med på. Det hade blivit kväll och vi fick rigga upp bygglampor. Om det tyckte känslige Gustav III inte. Inte! Han strejkade och vågade sig knappt upp till ytan och ta en matbit. Surt!

Danny II Den okänslige guldfisken, brydde sig föga om folk, lampor och kameror. Simmade väl hyfsat genom sin tunnel och slalomen var väl sådär. Slalomet gjorde han bäst första passet då fotografen tog stillbilder. Ironi. Men vad ska man göra. Det är djur. Dessutom är de ju inte så rutinerade än. På kvällen körde jag något pass till med Danny. Då tog han hela perfekt vid några tillfällen. Det är på gång. Kanske, kanske blir det en youtube-film i loppet av helgen... 

Idag fredag: Tillbaka till bingen igen. så förkyld :-( . Trååååkigt! Har inte gjort ett knop idag, förutom suttit upp vid datorn några gånger. Just nu roar jag mig med att kolla på lite gamla bilder....  Här kommer några:

MARS 2010

Loke och Edipo 

MARS 2008

Puppis valp och Milou grå...

Puppis redig.

Annika på besök

Casino och Milou gosar.

  Isabel, Junge och Annika på promenad

MARS 2006

Junge. Tidig vår då också.

Essie

Kiro och Essie - älsklingarna fortfarande i livet.

Cazal - rena dunungen eller ska man säga fula ankungen....

Spännande att resa med en bil  och bo i en liten stuga tillsammans med två hanhundar och en löptik som bjuder ut sig... Hon är fruktansvärd Diva. Hon backar in. Ligger de ned så ställer hon sig med sina privata delar rakt över huvudet på killarna. Ja, hon gör allt för att få uppmärksamhet och att de ska göra det som hon tycker de borde. De däremot är kallt avvaktande till de "äkta dagarna". Då däremot är de inte sena att ställa upp om så skulle vara.

Det är INTE detta jag syftar på med inläggets titel ha ha, utan jag tänker på en man jag mötte på en av mina promenader.

När jag nu bodde på ett friluftsområde med markerade slingor, tänkte jag att det kunde ju vara kul att gå på lite sådana. Dessutom skulle det, vad jag förstod, finnas skyltar utmed dem med historisk information om omrdet. Sicken kombination för en gammal SO-lärare. Till mitt stora förtret så lyckades jag inte hitta några som helst markeringar som jag lyckades följa. Snacka om att man är inkompetent - eller så har någon annan gjort det för svårt... i alla fall för en idiot som jag. Jag hittade en markering sedan ingen mer. Helt plötsligt i skogen dök det upp någon annan färg eller symbol. Det blev till att gå på måfå och det blev bra det också.

Med två killar och en löptik gick jag ut tidigt för att få vara ifred det innebar klockan sex på morgonen. Dessutom så är hundarna promenerade tills resten av familjen vaknar och det är dags att äta frukost och sedan att göra något annat.

En morgon drog jag iväg som vanligt. Gick en bredare skogsstig som nu var en hel iskaka. Stundtals fick jag gå och hålla mig i buskarna och träden bredvid stigen. Det hade flera gjort när det började bli halt, så det var lika halt där också.  Att gå off-road med hundar i koppel kändes inte som så lockande och att ha dem lösa, förutom Zack, kändes heller inte bra med tanke på deras förvirrade sinnen plus att Diva kan vara som "rabiessmittad" vid hundmöten ibland.

Hur som helst så traskade (läs hasade och gled) vi på där i godan ro, tills vi kom till en asfaltsväg som vår stig kom ut på. Hmmm. Borde ta vänster här tänkte jag och konsulterade min Runkeeper. Den app. j-ln som aldrig fungerar som den ska... Medans jag stod där med sly på bägge sidor om mig, åt jag ett äpple och svor tyst för mig själv över appen. Försökte få den att funka. Ja, då plötsligt dök det upp en man med två hundar. Jag försökte snabbt men ändå lugnt retirera. Det kunde jag bara någon meter eftersom min enda utväg var den tjocka blankisen. Det var ett ännu sämre val för där skulle jag aldrig kunna stå upp där, utan skulle ha drattat på ändan med ett resultat som gett utslag på Richterskalan.

Det blev för trångt, för fort, vilket resulterade i urladdning. Urladdning var ordet. Så här såg Diva ut. Om inte värre... Jo, jävligt mycket värre!

Till och med pälsen är lik...

Hon var som en grävling med rabies. Puppis som numer är jätteredig vid hundmöten och inte säger något, blev uppeggad. Tycker hon det är så farligt - ja då är det det! Han hade ragg och puckel som ringaren i Notre Dame och hoppade jämfota som katten i Aristocats. Dock fräste han rejält högre. Zack, den gode Zack stod bredvid och undrade vad fasen det var med dem. Han ökade inte andehämtningen över huvudtaget och var bara förundrad. Tur att man har en hel del graviditetskilon och även ett antal andra kilon också att sätta emot. En tjock, kortbent värmlänning välter man inte så lätt ;-).

Så till det intressanta. Mannen var kolugn. (Det hade jag inte varit om jag varit han!) Lika lugna var hans hundar. (Två springerspaniel eller nåt - jag hade fullt upp om man så säger, så jag tittade inte så noga.) I lugnt mak och med en otroligt trygg, vänlig och stillsam attityd passerade en fem-sex meter framför oss. Mannen började prata och var så  trevlig. Hans hundar skötte sitt. En satte sig och bajsade snett framför oss. Han kommenterade det med; oj då och så sätter han sig här precis framför.. typ. Han tar upp en påse och plockar lugnt upp bajsen. Hans hundar nosar väl lite. Allt detta lugna medans jag står där och håller två bestar som vrålar efter bästa förmåga några meter ifrån, vilket ingen av dem verkade notera. Imponerande!!! Snacka om att mannen och hans hundar hade självförtroende.

Vi pratade lite. Han var jättetrevlig och inte alls något som helst dömande. Diva-räpan lugnade sig och det gjorde därav Puppis också. Så skönt. Skönt för en annan och skönt för hundarna. Vilket bra möte.

Så småningom sa vi adjö och han gick vidare. Han var ju påväg åt det hållet jag tänkt. Jag gick ut på vägen stod och velade lite. Mannen hade bara kommit 20 m och de hade inte mer bråttom nu. Fasen ska jag göra?  Jag hade ingen som helst lust att vända och gå isbanan tillbaka. Att gå åt höger var inte heller så lockande eftersom jag skulle gå åt "fel håll"...

Då fick mannen syn på mig. Ska du här åt? undrade han. Jaaa... jag tror det... svarade jag lite tveksamt. Jag frågade om den gick till Glömstavägen och fick bekräftelse på det men också lite tips om hur jag kunde gå av mannen och sedan sa han; Jag tar med hundarna av vägen och lite in i skogen så du kan gå förbi. Sicken hjälte. Nu hade i o f s Diva slappnat av (och insett att de inte var farliga kan jag tro) och vi kunde lugnt gå förbi fastän han bara börjat dra sig åt sidan.

Sedan gick resten av promenaden och resterande promenader fint. Hundar på lite håll är okey, men så nära var för svårt för henne. Det är väl för sällan Diva hamnar i situationer där hundar kommer så nära, så fort, så hon är ovan. Puppis hanterar det numer - om inte Diva jagar upp honom.  Zack han bryr sig föga. 

Anledningen till mitt inlägg är att hylla denne man. Denne coola man och hans lika coola hundar. Så imponerad! Så trevlig. Så utan värderingar. Så öppen.

Mer sådana personer åt folket!!!! Då blev det nog inga krig.....

Tre små grisar under lugnare förhållanden. (Jag håller på att tvätta Divas koppel som hon så fint lyckats skära isär Zacks pyramid-lös-bajs med... Suck! Det skar igenom som en kniv i en chokladpudding..)

Diva med sitt hov av uppvaktande gentlemän.

Ps. Hmmmmm kom att grunna på  vad blir då jag? Osäker och aggressiv??? Eller cool som Zack.. Ds.

Sitter här med ett glas Laphroaig och försöker kurera mig från en befarad influensa. Tänkte ändå ge en liten uppsummering av de sista dagarnas förehavanden.

Borta bra men hemma bäst. Vi har varit fyra dagar i Stockholm. Underbara härliga dagar i den vackraste av städer. Ja, vackrare stad än Stockholm finns inte. Varje gång jag är där blir jag glad. Funderade på vad det är som gör Stockholm så speciellt och jag tror att det är vattnet, att det är kuperat och att alla hus ser fräschare ut än tex i Göteborg. (Har väl antagligen med saltvattnet att göra kan jag tro!??)

Det var lite av "Familjen Annorlunda" när vi gav oss av. Två vuxna, två barn och TRE hundar. Grejen var den att våra hundvakter hade fått förhinder. Att lämna Zack på ett pensionat är otänkbart, så även Puppis. Bägge är för mammig och "ohängda" plus att Puppis kan muppa på andra hundar. Risken att de/han skulle få sig åthutningar är överhängande och i och med det är det inte aktuellt. Diva skulle kanske ha kunnat gå, men hon löpte och hade börjat bjuda ut sig till killarna vilket gjorde även att det var uteslutet vad gällde henne. Det var bara att packa vovvarna i bilen. Tack och lov så är Zack och Puppis så coola att de inte bryr sig nämnvärt, trots att hon gör allt för att de ska göra sitt jobb. De vet NÄR det är dags att agera, annars vänder de bort huvudena och sysslar med annat.

Med alla dessa individer i bilen inser man att det finns föga utrymme för packning. Dessutom måste vi ha en vagn med till Erik. Hur lösa det... Mest på skoj föreslog jag att "vi kan väl ta med den lilla släpkärran". Fasen vilken bra idé visade det sig. Perfekt. I den rymdes barnvagn, hundbur ( till Diva ifall riktiga höglöpsdagarna skulle inträda), kläder, sängkläder, Danny-skyltar och annat smått och gott. Knäppt, men praktiskt.

Huvudanledningen till vår resa var att se Danny i den stora bollen dvs Melodifestivalen. Johan är ju en riktig schlagerfantast och har väl mer eller mindre tvingat oss andra att följa spektaklet. Gör ingenting tycker jag då Danny är med he he. Jag gillar honom. Jag har sett honom live en del gånger och jag är imponerad. Det är inte min typ av musik egentligen, det är bara P!nk numer, men han är duktig, seriös och kanske mest av allt som det känns - ärlig. Ibland kan jag tycka synd om honom som inte verkar komma ur "tjej o barnidol-träsket" oavsett hur han försöker. Stämpeln sitter där. Tänker bl.a på när han skulle spela på Fjordfestivalen och var bokad till eftermiddag, solen stekte rakt in på scen och han hade rakt motsol. Där körde han ändå järnet under dessa förutsättningar. Sjunger skitbra, dansar som f-n och kämpar med en publik bestående av ett knippe barn, en hord tonårstjejer och en skock ditsläpade ointresserade föräldrar. Efteråt så satt han troget och skrev autografer och kramade alla. Gav sig inte förrän de sista hade fått sitt. Då hade det gått MÅÅÅÅNGA timmar och de senare bokade (som jag då tycker betydligt sämre och tråkigare banden) hade börjat spela. Tyckte så synd om honom. Han är värd så mycket bättre! 

Hoppsan. Här blev det ett lite känslomässigt utlägg... hrmmm. Nåväl. Det var onekligen häftigt att vara på plats i bollen. Speciellt när Loreen kom in. Då trodde jag att Globen skulle sprängas. Sicket tryck! Det var ett sådant dån ifrån publiken att det inte hördes något av vad som sas. Redan då insåg man att det var kört för Danny. Synd om honom, men Loreen är bra så det blir nog bra det också.

Däremot inser jag att vi betalade för att vara statister. Vid given signal - kamerorna sveper - så skulle vi vifta på ballonger och skyltar som tvåbenta Pavlovs hundar. I övrigt fanns ingen interaktion mellan show och publik. Slutorden var "Tack för att ni hjälpte oss genomföra detta!". Irriterande. Såpass mycket hade man betalat eller i alla fall av lite respekt kunde kanske ett litet uns av det som hände riktats mot publiken. Vi var liksom ett nödvändigt ont...

Strunt samma. Cirkusen är över för denna gång.

Jag vågade inte ta med stora kameran. En gång för lääääänge sedan var vi på Eurovision i Köpenhamn. Då blev vi visiterade och fick lämna in kameran i en garderob. Sånt är jobbigt och tar tid när man vill hem så det fick bli iPhonebilder bara... Det visade sig att det inte fanns någon som helst kontroll. Inte av något. Så det kunde jag gott ha gjort.

Johan kollar läget innan...

Två uvar...

Johan är en hejare på schlagerkunskap. Kunde alla svaren, men hann inte trycka så snabbt, eller hårt eller vad det nu var...

Nära sina drömmars mål....

Våra flitigt tillverkade skylt. Jag höll tre och Johan två bokstäver. Funkade fint. Här är dock Johan lite trött och aningens moloken för det är efter hela ståhejet. 

Låter som en boktitel... Kanske... Hmmm...

I dag skulle Johan till sin sångpedagog i Göteborg och då passade vi på att svänga förbi Gtb-avd. igen. Efter en liten rastning och skotthörning, så blev det en liten stund på planen också. Johan tog några bilder.

På det hela var det bra. Jag hade god attityd, Zack hade god attityd och Johan också förstås ;-) ha ha. Det är myyycket jobb att göra, men känslan är rätt. Så skoj.

Lite bilder:

Zack at da´House....

Budföring typ...

Uppvärmning - schäferbalett ;-)

och korvhypnos....

Ärkefel: Ha jackan knäppt människa, så du inte skymmer sikten och slår hunden i huvudet med korvfickan... Bra med bilder. Det där vet man ju, fast man (jag) slarvar ibland. Don´t do it again!!!!

Länge sedan han gått stege. Halkigt på vintern. Nu första gången på den lilla.

Hoppeliskutt

Zack övar ha ha ha ha!

Oh vilken underbar dag! Soligt och skönt. Fick en stund med hästarna i lugn och ro. Inte dumt alls. Lille fulkameran har jag slarvat bort  och den stora kan jag inte ta med och sanda ned, så det fick bli några bilder med telefonen. Trodde inte det skulle gå, men de blev ju lite roliga ändå.

Först ut var Milou och efter lite grejande med annat tänkte jag ta någon bild när han stegrade mot en blå himmel. Ha ha yeah right. Det blev inte mycket med det. Endera var kameran för långsam, så jag fick landningen eller också så blev det snett. Men som sagt jag tycker de blev fina i alla fall :-).

Det fick bli några vändor på Loke också. Den hårbollen! Ska bli skönt när all päls är av för nu är det MYCKET hår som hänger och dräller.

Lille Loke från ovan

Fnasket har verkligen växt på sig. Inte storleksmässigt för det är allt en liten skit, men mentalt. Han är inte helt galen. Fokuserad, sansad, energisk och lättlärd. Riktigt rolig att greja med.

Fnasket är så söt ;-)  

Nähäpp, nu kan jag inte sitta här mer för nu ska jag städa. Hurra!!! - NOT!